Penningpolitiska lättnader skedde redan på 1700-talet

När det inte räcker med att sänka räntan för att stimulera tillväxten använder sig fler och fler länder av kvantitativa lättnader s.k. QE (quantitative easing.)  Men detta är långt ifrån första gången i världshistorien, eller för den delen Sveriges historia som detta sker.

Vi kan gå tillbaka till Sverige på 1700-talet. När Karl XII återvände till Sverige 1715 efter över 15 år av strider hade krigslyckan vänt.  Armén hade halverats och den svenska ekonomin kollapsat. Men Karl XII gjorde ändå upp planer för att erövra Norge. Det fanns dock ett problem. Äventyret skulle kosta 40 miljoner daler silvermynt.

En av få som vid den här tiden ännu hade tilltro till krigarkungens förmåga och en av de första som besökte Karl XII när kungen återvände till Sverige år 1715 var Georg Heinrich von Görtz. Formellt var han hertigdömet -Holstein-Gottorpas utsände vid Karl XII:s hov. Men han var också kungens närmaste rådgivare. I praktiken fungerade han som finansminister och alltiallo.

Georg Heinrich von Görtz föreslog för kungen att man skulle införa nödmynt. Staten tog koppar- och silvermynt från svenska folket och gav dem nödmynt tillbaka. Nödmynten gavs värdet 1 daler, fastän metallvärdet inte var ens i närheten. De konfiskerade silver- och kopparmynten användes av staten för att göra affärer utomlands.

Med modern terminologi: von Görtz ökade penningmängden genom att vad vi idag skulle kalla att starta sedelpressen. Dessutom frångick man den fasta växelkursen, genom att släppa nödmyntens koppling till silver och koppar. Karl XII tyckde det var en genialisk ide och  på kungens begäran präglades därför tio gånger fler nödmynt än vad von Görtz hade föreslagit, 20 miljoner i stället för 2 miljoner. Utan att vara medveten om det genomförde kungen därmed en tidig och mycket primitiv form av penningpolitiska lättnader eller quantitative easing, QE.  Det är precis samma sak som  Europeiska centralbanken, ECB, nu gör.

Tanken var att nödmynten skulle lösas in med riktiga mynt när tiderna blev bättre. De var alltså lån. Men återbetalningen dröjde. Och de mer eller mindre ofrivilliga långivarna tvingades dessutom till en haircut – de fick bara tillbaka hälften.

Snart sköt såväl inflation som arbetslöshet i höjden och en finanskris var ett faktum. Lågkonjunkturen blev lång, mycket lång. Det dröjde ända till 1870-talet innan Sverige uppnådde samma BNP per capita som år 1700.

Kungens stupade år 1718 i norska Halden och slapp uppleva röran. Von Görtz var den som fick skulden för den misslyckade penningpolitiken och dömdes till döden och avrättades året därpå.

Ett annat exempel på metoden är Japan som  på 1990-talet började att trycka mer pengar och den nuvarande premiärministern Shinzo Abe har sedan dess dopat ekonomin ytterligare genom att i oktober 2014 utökades programmet till 80 000 miljarder yen.

Huruvida Fed-chefen Janet Yellens, ECB-chefen Mario Draghis och Riksbankschefen Stefan Ingves penningpolitiska åtgärder blir mer eller mindre lyckade än det som skedde under 1700-talet återstår att se. Lyckligtvis, för de tre centralbankcheferna, är det dock ingen som avrättas för sådant numera.

 

Leave a Comment