Tjäna pengar snabbt

Ibland behöver man snabbt få ett tillskott i kassan. Det kan handla om en räkning som snart förfaller och det dröjer innan man får pengar på kontot. Om man vet att man inom kort kommer att få en större summa pengar på kontot, finns möjligheten att ta ett snabblån. Flera lånebolag har möjligheten att låna helt utan avgifter och ränta i 30 dagar. Men om man inte betalar tillbaka inom den perioden är räntan ofta mycket hög och man riskerar att fastna i en nedåtgående spiral.

Så om man inte vet att man kommer att få in en större summa pengar är det ofta bättre att kontakta betalningsmottagaren och få uppskov med betalningen eller att få en avbetalningsplan. Ett annat alternativ är att försöka få ihop pengarna på annat sätt.  Det snabbaste är oftast att sälja av något av det man äger alternativt lämna in värdesaker på pantbank om det är något man vill ha tillbaka vid ett senare tillfälle när man har det bättre ställt med ekonomin.

Det finns också många andra sätt att få en extrainkomst. Webbsidan tjäna pengar snabbt  ger tips på hur man kan få en extrainkomst med olika metoder. Det kan t.ex. handla om    att tjäna pengar på affiliate marketing, d.v.s. placera annonser på sin hemsida eller blogg, elle delta i undersökningar.  Man går också igenom hur man kan tjäna pengar på binära optioner eller ta chansen och pröva ett roulette system.

 

 

 

Framåt för nischade aktörer på telekommarknaden

Att det är hård konkurrens på mobilmarknaden är ingen hemlighet.
Operatörerna slåss om att komma med det bästa erbjudandet till privatpersoner och företag.

Förutom de stora operatörerna så finns det nischade tjänsteförmedlare som inte har ett eget nät
utan hyr in sig på någon av övriga operatörers nät och erbjuder en nischad tjänst för en specifik målgrupp,
t.ex. ungdomar eller företag.
Uno Telefoni är t.ex. en mobiloperatör som enbart riktar sig mot små och medelstora företag fokusera på små och medelstora företag.

förutom mobilabbonemang där samtal och sms ingår och man bara betalar en fast summa beroende på hur mycket datatrafik man vill kunna utnyttja erbjuder man också en avancerad växeltjänst och satsar på god support och service.

Och konecptet verkar lyckas. Det går uppåt för uno telefoni.

Uno finns i Sverige och i Danmark och kan erbjuda lokala nummer i hela Europa och utvalda delar av världen.

Låg tillväxt, hög arbetslöshet och låg inflation

Stora delar av OECD har i dag låg tillväxt, hög arbetslöshet och låg inflation. I flera fall är också statsskulden hög. För att komma till rätta med de ekonomiska problemen bedriver länderna en expansiv penningpolitik. Den inkluderar penning-politiska lättnader som innebär att centralbankerna på olika sätt försöker få ut mer pengar i systemet, företrädesvis genom att köpa statsobligationer. Amerikanska centralbanken Fed sänkte styrräntan till 0,25 procent redan år 2009 och där har den legat sedan dess.  Den europeiska centralbanken ECB, som länge var tveksam till kvantitativa lättnader, QE, beslutade i slutet av 2014 att köpa statspapper för 60 miljarder euro i månaden. Japan började redan på 1990-talet att trycka mer pengar och den nuvarande premiärministern Shinzo Abe har sedan dess dopat ekonomin ytterligare. I oktober 2014 utökades programmet till 80 000 miljarder yen.

Trots att USA, Japan och en rad länder inom EU har höga statsskulder kombineras de penningpolitiska lättnaderna med en styrränta på eller nära 0 procent. Syftet är att uppmuntra till konsumtion och investeringar.

År 1936, under den stora depressionen, sammanfattade John Maynard Keynes sina teorier i The General Theory of Employment, Interest and Money. Den brittiske ekonomen hävdade att den uteblivna tillväxten berodde på för låg efterfrågan på varor och tjänster. För att få upp efterfrågan förordade han en expansiv och kontracyklisk finanspolitik, det vill säga att staten, under dåliga år, skulle acceptera ett underskott i budgeten och låna pengar för att bygga exempelvis bostäder och investera i infrastruktur. Det skulle skapa såväl ökad efterfrågan som nya jobb och på så sätt skulle staten undvika djupare nedgångar i ekonomin. Underskotten i statsbudgeten skulle sedan kompenseras med överskott när tiderna var bättre.

John Maynard Keynes teorier visade sig svåra att följa i praktiken, i varje fall fullt ut. USA, stora delar av Europa och Japan har under efterkrigstiden som regel haft tillväxt. Ändå har dessa ekonomier haft underskott i budgeten de flesta åren.

Att låna i dåliga tider är inte svårt. Att ta ut högre skatter och skära i utgifterna i högkonjunktur för att samla i ladorna är desto tuffare. Dels av oro för att sätta käppar i hjulet för uppgången, dels för att besluten är impopulära, något som politiker undviker.

Men det var inte bara svårigheten att göra praktik av teorin som väckte kritik. En del ekonomer hävdade att keynesianism bidrog till att rättfärdiga budgetunderskott, vilket gjorde att politiker fortsatte att spendera, istället för att ta tag i underliggande problem. När flera länder under 1970-talet drabbades av stagflation, recession kombinerat med hög inflation, ifrågasattes Keynes teorier alltmer.

Det gav så småningom upphov till att monetarism, med den amerikanska nationalekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman som förgrundsgestalt, erövrade världen. Monetaristerna är tveksamma till att politiker ska, eller snarare, kan, göra något åt den samhällsekonomiska balansen. De har i stället en stark tro på marknadens förmåga att sköta ekonomin. Om den behöver stabiliseras beror det på att politiker, byråkrater och fackföreningar ingripit och förstört marknadens funktionssätt. Statens uppgift bör istället vara att sträva efter pris-stablitet, för att skapa förutsägbarhet i systemet. Prisstabiliteten skulle upprätthållas genom att kontrollera mängden pengar, för penningmängden ansågs tätt sammanflätad med inflationen.

Även Milton Friedmans teorier visade sig dock vara svåra att följa i praktiken. USA är ett exempel. När USA stod inför en ekonomisk kris sänktes räntan av centralbanken Federal Reserve, Fed. Men sedan höjdes räntan inte tillbaka till de nivåer den låg på före krisen. Även i Europa var räntorna låga.

Sverige har varit duktigare på att praktisera Milton Friedmans teorier. År 2010, efter den stora finanskrisen, var den svenska tillväxten tillbaka, sysselsättningen på väg upp och bankernas utlåning i gång. Fastighetsmarknaden blomstrade och budgeten var i balans. Den 30 juni 2010 höjde Riksbankens direktion, med chefen Stefan Ingves i spetsen, styrräntan med 0,25 procentenheter till 0,5 procent. Den fortsatte sedan att höjas fram till sommaren 2011, upp till 2,0 procent.

–Enligt vår räntebana, så som vi ser det just nu, kommer reporäntan att ligga någonstans mellan 3,5 och 4,0 procent i slutet av 2014, sa Stefan Ingves då.

Beslutet var inte okontroversiellt. Arbetslösheten var fortfarande hög och inflationen låg. Ledamöterna i riksbanksdirektionen var oeniga. Enligt de så kallade ränteduvorna har räntepolitiken stått Sverige dyrt. Enligt dem har räntehöjningarna har stramat åt ekonomin i onödan.

Tillväxtprognoserna justeras ner varje kvartal och Sverige är på väg mot deflation.

Även Milton Friedmans teorier har således visat sig vara svåra att leva efter i praktiken och ifrågasätts allt oftare. Lars Jonung, professor emeritus på Lunds universitet, och flera andra anser att inflationsmålet bör frångås under perioder.

 

Penningpolitiska lättnader och nollränta har samma syfte: att få ut mer pengar i ekonomin. I teorin bör den historiskt låga styrräntan öka företagens villighet att investera, eftersom de kan finansiera sig billigt och därmed snabbt räkna hem investeringarna. Men hur är det i praktiken? Det land där det prövats längst i modern tid är som sagt Japan.

När den glödheta bostads- och fastighetsmarknaden började falla under 1980-talets sista år hotades landets finansiella system. Bankerna stod inför enorma kreditförluster, de största dittills i världshistorien.

Något strukturellt och gediget städjobb gjordes aldrig. I stället för att skriva av kreditförlusterna låg de kvar i banksystemet, som tvingades dra ned utlåningen kraftigt.

I stället försökte centralbanken Bank of Japan stimulera ekonomin med kapitalinjektioner och allt lägre styrränta. Staten uppmanades låna mer pengar, vilket resulterade i att hälften av budgeten lånades upp. Men företagens investeringar förblev låga, hushållen sparade alltmer i stället för att konsumera och BNP-tillväxten har varit låg de senaste 20 åren.

I slutet på 1990-talet sänktes styrräntan till noll, utan att det hjälpte nämnvärt. Den japanska ekonomin befann sig i dvala med låg inflation och låg tillväxt. Japan har i dag en statsskuld på över 240 procent av BNP. En fjärdedel av statens utgifter är räntebetalningar.

För att bryta mönstret lanserade premiärminister Shinzo Abe i december 2012 en ännu mer expansiv finans- och penningpolitik som kombinerat med strukturella reformer kom att kallas Abenomics. Hittills har den inte varit så framgångsrik som förespråkarna hoppades på.

För att inte ruinera landet höjdes i fjol momsen, vilket minskade konsumtionen och fick Japans BNP att sjunka kraftigt. Tillväxten har nu kommit igång igen nu, om än mycket försiktigt.

Samtidigt som Japan tuffade på med nollränta, låg tillväxt och deflation, hamnade USA och Europa i kris. Situationen var inte helt olik den japanska. En kreditbubbla ledde till krasch på bostadsmarknaden följt av kraftigt stigande statsskulder.

Trots att det japanska exemplet på att keynesiansk politik knappast fungerar, så försöker sig USA och Europa nu på samma trick. Amerikanska centralbanken Fed sänkte styrräntan till 0,25 procent redan år 2009 och där har den legat sedan dess. ECB:s styrränta ligger sedan tidigt i höstas på 0,05 procent. Och i slutet på oktober förra året var det alltså Sveriges tur att införa nollränta.

Det finns också de som hävdar att dagens låginflationsmiljö är naturlig. När asiatiska tigrar och andra tillväxtländer, med mycket lägre produktionskostnader, svämmar över världen med varor, är det rimligt att inflationen är låg.

Risken är att hela västvärlden blir ett Japan. Det allvarligaste är att pengarna, trots nollräntan, inte letar sig ut i den verkliga världen. I alla fall inte i den utsträckning som skulle behövas. I stället används de billiga lånen till att spekulera på aktiemarknaden och köpa bostäder – inte till konsumtion av varor och tjänster. Och då ökar risken för en kreditbubbla som till slut spricker.

 

 

Penningpolitiska lättnader skedde redan på 1700-talet

När det inte räcker med att sänka räntan för att stimulera tillväxten använder sig fler och fler länder av kvantitativa lättnader s.k. QE (quantitative easing.)  Men detta är långt ifrån första gången i världshistorien, eller för den delen Sveriges historia som detta sker.

Vi kan gå tillbaka till Sverige på 1700-talet. När Karl XII återvände till Sverige 1715 efter över 15 år av strider hade krigslyckan vänt.  Armén hade halverats och den svenska ekonomin kollapsat. Men Karl XII gjorde ändå upp planer för att erövra Norge. Det fanns dock ett problem. Äventyret skulle kosta 40 miljoner daler silvermynt.

En av få som vid den här tiden ännu hade tilltro till krigarkungens förmåga och en av de första som besökte Karl XII när kungen återvände till Sverige år 1715 var Georg Heinrich von Görtz. Formellt var han hertigdömet -Holstein-Gottorpas utsände vid Karl XII:s hov. Men han var också kungens närmaste rådgivare. I praktiken fungerade han som finansminister och alltiallo.

Georg Heinrich von Görtz föreslog för kungen att man skulle införa nödmynt. Staten tog koppar- och silvermynt från svenska folket och gav dem nödmynt tillbaka. Nödmynten gavs värdet 1 daler, fastän metallvärdet inte var ens i närheten. De konfiskerade silver- och kopparmynten användes av staten för att göra affärer utomlands.

Med modern terminologi: von Görtz ökade penningmängden genom att vad vi idag skulle kalla att starta sedelpressen. Dessutom frångick man den fasta växelkursen, genom att släppa nödmyntens koppling till silver och koppar. Karl XII tyckde det var en genialisk ide och  på kungens begäran präglades därför tio gånger fler nödmynt än vad von Görtz hade föreslagit, 20 miljoner i stället för 2 miljoner. Utan att vara medveten om det genomförde kungen därmed en tidig och mycket primitiv form av penningpolitiska lättnader eller quantitative easing, QE.  Det är precis samma sak som  Europeiska centralbanken, ECB, nu gör.

Tanken var att nödmynten skulle lösas in med riktiga mynt när tiderna blev bättre. De var alltså lån. Men återbetalningen dröjde. Och de mer eller mindre ofrivilliga långivarna tvingades dessutom till en haircut – de fick bara tillbaka hälften.

Snart sköt såväl inflation som arbetslöshet i höjden och en finanskris var ett faktum. Lågkonjunkturen blev lång, mycket lång. Det dröjde ända till 1870-talet innan Sverige uppnådde samma BNP per capita som år 1700.

Kungens stupade år 1718 i norska Halden och slapp uppleva röran. Von Görtz var den som fick skulden för den misslyckade penningpolitiken och dömdes till döden och avrättades året därpå.

Ett annat exempel på metoden är Japan som  på 1990-talet började att trycka mer pengar och den nuvarande premiärministern Shinzo Abe har sedan dess dopat ekonomin ytterligare genom att i oktober 2014 utökades programmet till 80 000 miljarder yen.

Huruvida Fed-chefen Janet Yellens, ECB-chefen Mario Draghis och Riksbankschefen Stefan Ingves penningpolitiska åtgärder blir mer eller mindre lyckade än det som skedde under 1700-talet återstår att se. Lyckligtvis, för de tre centralbankcheferna, är det dock ingen som avrättas för sådant numera.