Basen i fundamental aktievärdering är att en akties värde är summan av alla framtida utdelningar från ett företag. Alla olika värderingsmodeller grundar sig på en grundmodell, Gordons modell.

Gordons formel används främst för att beräkna evighetsvärdet i en DCF modell. I en DCF modell så kan man endast progonosticera kassaflödet med rimlig säkerhet för kanske tre till fem år framåt i tiden. Därefter brukar man använda sig av Gordon för att få fram ett värde på framtida kassaflöden i evigheten, evighetsvärdet. Det är egentligen en väldigt simpel värderingsmetod av för ett företag.

Formeln ser ut enligt nedan:

P= Evighetsvärdet som adderas till DCF modellen, alltså summan av de framtida kassaflöden in i evigheten.
D= Fritt kassaflöde för det första året som vi inte har en prognos. Alltså, vi vet  1 tom 5 års prognoser på kassaflödet. År 6 utgår vi från år fems prognos och använder alltså samma värde.
k = Kapitalkostnad, enligt WACC beräkning
g = Tillväxttal, oftast samma som BNP tillväxten i tex. Sverige. Ett rimligt tal är mellan 2,5 och 3%
Ett exempel

Ett företag prognostiserar ett fritt kassaflöde på 100. BNP tillväxten är beräknat till 3% och WACC, den vägda kapitalkostnaden är beräknad till 13%. Företagets värde är då 1000. Detta genom: Värdet = ((100/(0,13-0,03)) = 1000.

Alternativa tillämpningar av Gordons modell är att beräkna  en riktkurs utifrån aktieutdelningen avkastningskrav och vinsttillväxt.

Avkastningsvärde=utdelning per aktie/ (avkastningskrav-vinsttillväxt)

Man kan också räkna på vinst per aktie. En vinstbaserad modell är alltså samma som en utdelningsbaserad, men där hela vinsten antas dela ut till ägarna.

Avkastningsvärde= vinst per aktie / (avkastningskrav-vinsttillväxt)

Genom att använda de här modellerna kan man få fram en riktkurs för aktien.

WACC Definition

Skillnaden mellan den faktiska kapitalkostnaden och WACC (Weighted Average Capital Cost) är att WACC utgår ifrån den ränta och avkastning som långivare respektive ägare kräver på det kapital de ställt till företagets förfogande vid värderingstillfället. Vid användande av WACC som kalkylränta avspeglar den marknadens och långivarnas aktuella krav vid värderingstillfället och inte deras historiska krav, vilket är fallet vid användande av den faktiska kapitalkostnaden.
Vad är WACC?

WACC står för = Genomsnittlig vägd kapitalkostnad. Det är alltså ett vägt värde på pengar/ ett avkastningskrav som behövs för en verksamhet och för att ägarna skall vara nöjda. Det är den ränta som företaget bör generera på sina tillgångar helt enkelt. Ett högt WACC indikerar ofta hög risk i verksamheten eftersom investerarna vill ha högre avkastning på sina pengar då risken är hög. En låg WACC (lägre avkastningskrav) brukar indikera en lägre risk. Jämför t.ex. oljebranschen (hög) mot fastighetsbranschen (låg)…

När används WACC?

Vid t.ex. beräkningar då kapitalkostnad tas i anspråk som t.ex. i en DCF modell eller vid en NPV uträkning. Då diskonterar man framtida kassaflöden med kapitalkostnaden.

Räkna ut WACC

Den vanligaste formeln kan ses nedan:

Formel Förklaring

* WACC = vägd kapitalkostnad
* E = eget kapital
* V= eget kapital + lånat kapital
* Re = avkastningskrav på eget kapital
* D = lånat kapital
* Rd = låneränta
* Tc = skattesats

Många tittar kanske på trender, och vad många andra köper för aktier när de väljer vilka de själva ska köpa. Det är då som det riskerar att bli ett pyramidspel och inte en investering baserat på reela värden.

När du ska välja aktier att investera i, tänk dig själv istället som företagsägare. För det är vad du blir när du köper en aktie. Även om det är en väldigt liten del av företaget du köper.
Fundera över:
-Hur ser företagets långsiktiga möjligheter ut?
-Hur kan politiska beslut, forskningsresultat eller andra omvärldsomständighter rycka undan de fördelar som företaget har idag.
-Hur beroende är företaget av några stora kunder?
-Vilka är företagets konkurrenter och hur står sig företaget i konkurrensen?
-Är företagsledingen kompetent?
-Klarar företaget sin verksamhet med egna medel eller måste aktieägarna snart ställa upp med nytt kapital.
-Kan jag få avkastning på min investering i bolaget, antingen genom aktieutdelning eller i form av värdetillväxt.
-Vad kostar aktien i förhållande till vad företaget tjänar.

Volatilitet är det vanligaste sättet att beskriva risk. Ju större svängningar och volatilitet, desto högre risk anses en placering ha. Volatiliteten baseras på tre månader, men räknas om till årsbasis. Detta värde ger en bedömning av risknivån. Ju högre volatilitet, desto mer sannolikt att portföljens värde svänger upp och ner kraftigare vilket innebär en högre risk för investeraren.

Risken för en aktie eller en portfölj av aktier kan mätas med det så kallade betavärdet. Börsindex har ett betavärde på 1. En portfölj med högre risk än marknadsportföljen har ett värde över 1 och en portfölj med lägre risk än marknaden har ett värde lägre än 1. Exempelvis ska en portfölj med beta 1,2 teoretiskt gå 20% bättre än index i en stigande marknad. Samtidigt har den teoretiskt samma negativa utväxling i en fallande marknad.

En portfölj med betavärde 0,8 kommer på motsvarande sätt gå sämre i en stigande marknad, men kommer också klara nedgångar bättre. På lång sikt ska den mer riskfyllda strategin betala sig och ge risktagaren högre avkastning, men resan blir svängigare.

Alfa används för att visa en fonds eller portföjs faktiska utveckling jämfört med den förväntade utvecklingen enligt marknadsrisken i fonden baserat på betavärdet. Ett positivt alfa visar att fonden eller portföljen slagit index med hänsyn till inneboende risk, medans ett negativt alfa visar det motsatta. Ett alfavärde på noll visar att fonden följer index med hänsyn till marknadsrisken.

Att välja ett flertal olika aktier i olika branscher, samt att inte investera hela likviditeten till aktieplaceringar minskar naturligtvis också risken. Läs mer om portföljteori.

I flera försök har personer fått välja mellan två olika investeringsalternativ. Ett med hög risk och ett med lägre risk. Personer som tidigare har gjort förluster väljer i högre utsträckning alternativet med högre risk. De bortser från risken och tänker istället mer på den potentiellt högre avkastningen som en chans att vinna tillbaka en del av förlusten. Personer som har gjort stora vinster väljer i högre utsträckning det mer säkra alternativet.
På aktiemarknaden kan vi se spår av detta beteende. En aktie som har stigit kraftigt under en period kan locka fram en våg av aktieägare som vill sälja aktien, trots att sannolikheten för för fortsatta kursuppgångar finns kvar.

Dessa och relaterade teorier som stödjer dessa tankar har visats i flera studier bl.a. fick Maurice Allais nobelpriset i ekonomi 1988 då han kunde påvisa att människor bedömer sannolikheter subjektivt. Även Daniel Kahneman och Vernon Smith fick nobelpriset 2002 och kunde påvisa att vi söker stödjande information istället för förkastande. Vi vill få bekräftat det vi redan tror på.

Det är bra att känna till dessa psykologiska fenomen. Nästa gång du står inför ett svårt val som placerare. Tänk efter om det verkligen är matematiken och sannolikhten som avgör ditt beslut eller om ditt beslut påverkas av tidigare vinster eller förluster.

Ofta tittar man bara på avkastningen som en fond har. Men även fondavgiften har stor betydelse för den slutliga värdeförändringen av ett investerat kapital.

Låt oss  ta ett  exempel på hur fondavgiften kan påverka avkastningen.
Om Stockholmsbörsen stiger med 5 procent per år i snitt över tio år och du har en Sverigefond med en avgift på 1,5 procent, så tar avgiften 30 procent av avkastningen, förutsatt att fonden följer börsindex.

En motsvarande fond med avgift på 0,5 procent tar 10 procent av avkastningen.

Och differensen mellan de båda fonderna efter tio år? Den dyrare fonden har stigit 41 procent medan den billigare stigit med 55 procent. Efter 20 år är skillnaden 99 procent mot 141 procent.

Utgångspunkten för en genomsnittlig fondsparare är alltså ofta att välja en fond med låg  avgift, då aktivt förvaltade fonder har svårt att överprestera så mycket som krävs för att ge en bättre avkastning än en indexfond som oftast är de fonder som har lägst avgift.

Även om avgiften spelar en viktig roll för hur en aktiefond går på sikt är den helt avgörande när det gäller räntefonder. I princip kan man säga att en räntefond med låg förvaltningsavgift alltid är bättre än en dyr.
Orsaken är att alla de stora räntefonderna placerar i mer eller mindre samma räntepapper och förvaltarens möjlighet att kompensera för en högre avgift med bättre placeringar är minimal.

Även börshandlade fonder, ETF:er har en årlig avgift och även här gäller det att hitta den som har lägst avgift eftersom de följer ett givet index.
Den kanske mest kända börshandlade fonden med hävstång är XACT Bull och Bear. Dessa har i dagsläget en årlig avgift på 0,6%  HQ har en motsvarande fon kallad OMXS30 Double short respektive long ETF. Här är den årliga avgiften istället för närvarande 0,4%
De båda fonderna borde bortsett från fondavgiften ha samma värdeutveckling, då de följer samma index.

Genom att förutse vilka företag eller marknader som kommer att ha en hög tillväxt kan man göra bra investeringar. Som tillväxtstrategins grundare räknar man T. Rowe Price.  I dag är hans tillväxtorienterade investeringsstrategi lika vanlig som den värdeorienterade investeringsstrategi som ursprungligen utformades av Benjamin Graham.

Graham fokuserade på företagets balansräkning och dess nettovärde, substansvärdet. Företag som värderades under sitt substansvärde var undervärderade och därmed köpvärda. Helst skulle det vara en så stor skillnad mellan pris och värde som möjligt. Graham kallade detta för investeringens säkerhetsmarginal och sade att ”pris är vad man betalar, värde är vad man får”.  Men trots sin självklara enkelhet innebar Grahams syn ändå vissa begränsningar. Eftersom all fokus låg på balansräkningen och värdering av tillgångarna innebar det i praktiken att företags intjänandeförmåga värderades till noll. Med andra ord fanns inte resultaträkningen med i värderingen. Ett företag med obetydlig balansräkning men stora och växande vinster fick följaktligen en orimligt låg värdering. Graham tyckte att osäkerheten med framtida vinster var för stor och fokuserade på lättvärderade tillgångar som kassa, kundfordringar och varulager.

T. Rowe Price  ursprungliga tanke var egentligen att hitta ett sätt att skydda en investering mot inflation. Ett företag som inte växte, eller växte långsamt, skulle med tiden uppvisa en sjunkande real avkastning (om man räknar in inflationen).

Eftersom Price både var investerare och entreprenör såg han ofta upp till de framgångsrika entreprenörer som hade byggt upp stora förmögenheter genom att vara långsiktiga och behålla sina äganden över åren.

T. Rowe Price ansåg att ett företag har en livscykel med en tillväxtfas, en mognadsfas och en nedgångsfas. Han investerade därför i kvalitetsföretag i såväl goda tider som i dåliga. För att tona ned konjunkturcyklernas påverkan jämförde han ett företag med dess konkurrenter, oavsett hur makrofaktorerna såg ut. Price hade fem kriterier för ett tillväxtföretag:

1. Överlägsen produkt- och marknadsutveckling.
2. Avsaknad av alltför mördande konkurrens.
3. Ingen verksamhet i en statligt reglerad bransch.
4. Låga totala personalkostnader men ändå välbetald personal.
5. Minst 10 procents avkastning på investerat kapital, uthålligt höga vinstmarginaler samt överlägsen tillväxt i vinst per aktie.

För att kunna göra ett urval av aktier enligt dessa kriterier måste investeraren dessutom ha erfarenhet och ett gott omdöme. Hur attraktiv tillväxten i en bransch är speglas av två faktorer: volymtillväxten (inte försäljning) och nettovinsterna. Vinsttillväxten skulle enligt Price vara minst 10 procent per år.

Om man har hittat en tillväxtbransch som uppfyller kraven, finns det sedan fem kriterier för att hitta de bästa företagen:

1. En mycket skicklig företagsledning.
2. En överlägsen produktutveckling och/eller forskning och utveckling.
3. Patent.
4. Stark ekonomi.
5. Fördelaktig lokalisering av företaget.

När ett företag tappar tillväxt beror det oftast på att tidigare konkurrensfördelar har börjat erodera. Vanliga orsaker är följande:

1. Företagsledningen kan förändras till det sämre.
2. En marknad kan mogna.
3. Patent kan gå ut eller hotas av nya innovationer.
4. Konkurrensen kan öka.
5. Lagar och regler kan förändras (till exempel miljölagstiftning).
6. Arbets- och råmaterialkostnader kan stiga.

Ovannämnda förändringar kommer att återspeglas i försäljningsvolym, vinstmarginaler och avkastning på eget kapital. Price var dock ingen anhängare av att försöka förutspå ett företags framtid och prognostisera vinster. ”Ingen kan se tre år in i framtiden, lika lite som man kan se fem eller tio år in i framtiden”, sade han.

Enligt T. Rowe Price ska man  hålla fast vid de allra bästa företagen i de snabbast växande branscherna så länge deras framgång fortsätter. Svårare än så behöver man alltså inte göra det för sig.

Det som var avgörande för hur mycket man kan betala var:

1. Först av allt krävs flera år med växande vinster. Samtidigt ska man vara försiktig med att extrapolera vinsttrender för många år framåt. Alltför mycket kan hända.
2. Bästa tillfället att investera i tillväxtaktier är när de är impopulära.
3. Stabila och kända företag (”blue chips”) med stigande utdelningar förtjänar högre P/E-tal än genomsnittet.
4. Stabila tillväxtföretag förtjänar högre P/E-tal (i genomsnitt över en cykel) än cykliska företag.
5. Ju högre räntor, desto lägre bör P/E-talen för tillväxtföretag vara – och tvärtom.
6. När direktavkastningen (utdelning dividerad med aktiekurs) ligger på runt 5 procent i medeltal, eller högre, ska man betala lägre P/E-tal för tillväxtaktier än när direktavkastningen ligger lägre, 2–3 procent eller lägre.

Price menade att den totala avkastningen på tillväxtaktier måste klara av att konkurrera med avkastningen på obligationer och andra aktier. I praktiken beräknade Price ungefärliga mål för P/E-tal genom att studera historiska P/E-tal och säga att ett P/E-tal som låg en tredjedel över det lägsta P/E-tal aktien hade noterat var en köpsignal. En investerare måste även veta om och när det är dags att sälja. När en investering inte längre uppfyller kraven är det dags att sälja.

Det gäller att man inte låser sig vid en åsikt om ett bolag utan är ständigt beredd på att ompröva sin syn. Price varnade för några saker man bör se upp med:

1. Fallande avkastning på eget kapital är ofta en varningssignal om att företaget börjar mogna.
2. Lågkonjunkturer gör bedömningen extra svår. Ett företags vinster kan falla på grund av omvärldsfaktorer trots att försäljningsvolymen fortfarande ökar. Eller, ännu värre, ett företag kan verkligen ha mognat, men som investerare skyller man nedgången på en svag konjunktur.
3. Vissa branscher, som till exempel fastighetsbranschen och försäkringsbranschen, följer sina egna cykler.

T. Rowe Price var också långsiktig. En investerare måste ha längre framförhållning och uthållighet än vad marknaden i övrigt har, menade han.

Även en amatör utan formell utbildning och utan att ägna alltför mycket tid åt sina investeringar kan bli relativt framgångsrik genom att välja de bästa tillväxtföretagen i de lönsammaste och mest snabbväxande branscherna och sedan behålla dem tills det börjar bli uppenbart att de inte längre växer”