Det man lutar sig mot när man prognostiserar för stigande bostadspriser är den s.k. bostadsbristen och till sist är det naturligtvis tillgång och efterfrågan som sätter priset, även om efterfrågan blåses upp av låga räntor skyhög belåning.
Någon egentlig bostadsbrist finns dock inte. Befintlig bostadsyta i förhållande till antalet innevånare är mer än tillräckligt. Däremot finns det mycket stora svårigheter att i den befintliga strukturen få tag på de bostäder som många vill flytta till.
Politikerna är intresserade av att behålla denna brist på eftertrakade bostäder. Det är en av anledningarna till att utbudet av attraktiva bostäder inte ökat i takt med efterfrågan. Man måste nämligen, inte bara äga mark, utan också få byggnadslov för att få bygga. Och det är politikerna som bestämmer var och hur du får bygga. Genom att förhindra och ransonera byggloven har politikerna lyckats bevara bostadsbristen och fått priserna att skena. Man påstår att det är brist på mark men det som det är brist på är byggrätter. Därför har byggrätter fått ett eget pris. Och politikerna har upptäckt att de kan skapa ekonomiskt värde ur sitt givande av bygglov. T.ex. när man planerar att bygga sportarenor i Stockholm säljer man byggrätter separat och använder pengarna till arenor. Det börjar likna utförsäljningen av frekvenstilldelningar för telekombolagen som hölls på 90-talet då politikerna ville vara med och tjäna pengar på telekombolagen och dess kunder genom att ta ut avgifter för rätten att driva mobiltelefoni. Man sålde så kallade frekvenstilldelningar i stora auktioner och telekombolagen bjöd över varandra med lånade pengar.
Det blev inledningen till telekom-bubblans krasch. När politikerna kliver in för att kapa åt sig vinster ur en prisbubbla blir det ofta inledningen på kraschen.
Den största kandidaten för bostadsbubblans förintelse är nog ändå de kommande räntehöjningarna och de åtstramningar av lånemarknaden som kommer i dess spår. Det leder till inledande prisfall, som sedan leder till ökade krav på amorteringar och lägre belåningsgrad. Det är så att om priserna stiger tycks alla, inklusive kreditgivarna, räkna med fortsatt prisstegring och därmed blir en hög belåning reducerad automatiskt. Och tvärt om när priserna faller måste man räkna med ytterligare prisfall och därför sänks belåningsgraden i förväg, så att prisfallet fortsätter.
Redan nu är det förslag på att minska den andel av köpesumman som får finansieras med bottenlån till låg ränta till någonstans mellan 70-85%. Och i EU finns ett förslag på ner mot 40%. Då skulle bankerna få bråttom att minska sin exponering mot bostadssektorn. Marginalerna, som är mycket små i dag, skulle höjas och belåningsgraderna sänkas. Det skulle inte bara gälla nya lån, utan gamla låntagare skulle tvingas betala högre räntor och börja amortera. Då börjar lavinen.