Författare: inkomst

Anställning som västerlänning i Kina.

En del kinesiska företag är villiga att betala stora pengar bara för att ha en vit person som går omkring eller sitter lite vid ett skrivbord på kontoret. Att få anställning som ”White guy window dressing” som fenomenet kallas är det en fördel att ha ett fördelaktigt yttre och klä i kostym. Det finns jobb för både män och kvinnor. Det har därför blivit ett sätt för modeller från väst att extraknäcka i kina. Man ska vara vit och inte prata kinesiska.
Då och då vill företag ha med ett utländskt ansikte på möten, konferenser eller på middagar och luncher.
Att ha någon från utlandet hängandes på kontoret eller på ett stort evenemang ger prestige.
Eftersom västvärlden är så utvecklad tror folk här att människor där är mer välbärgade. Kan ett företag anställa en västerlänning tänker man att det måste innebära att de har pengar och bra kontakter, säger han.

Exempel på förmedlare av ”White guy window dressing” är företaget ”Rent a Laowai” (Laowai är kinesiska för utlänning)

Man kan dock behöva ljuga en del också, vilket gör att även västerländska skådespelare med glädje tar sådana jobb. Man kan få spela rollen som en som varit anställd länge i företagaet, VD för ett annat multinationellt företag eller fejkad oljemagnat.

Ersättningen är inga jättesummor men det kan handla om någon eller ett par tusen yuan eller SEK för en dag eller en kväll.

Ut ur ekorrhjulet

Många vill slippa det stressiga temp som en heltidsanställning vid sidan av familj och en aktiv fritid kräver. Man vill slippa ut ur ekorrhjulet.  Men många verkar vara lite vilse över hur man ska gå till väga.  Många tänker ”om jag bara var rik, ekonomiskt oberoende, så skulle jag inte längre vara i ekorrhjulet”, så de springer hårdare och hårdare för att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att bli ekonomiskt oberoende. Låter det som en bra lösning? Man tänker ”jag springer dubbelt så hårt i 5 eller 10 år, så kanske jag inte behöver springa mer sen”. Men det finns en så mycket enklare och säkrare lösning.

Termen ekkorhjulet, eller ”the ratrace” kommer från de hjul som gnagare i fångeskap får springa i för att aktivera sig själva. Trots att de har små hjärnor, har de en enkel lösning för att slippa ur ekorrhjulet: att sluta springa.

De flesta som talar om att lämna ekorrhjulet är inte sådana som har svårt att få ihop till mat för dagen och tak över huvudet, utan sådana som vill ha saker. Kanske man istället ska ta sig en funderare över sina motiv och vad man egentligen vill ha och behöver.

Om man googlar termen ”ekorrhjulet” hittar man ganska många som vill slippa det, men man hittar också några som har lyckats. Det finns en stor skillnad mellan de som kämpar förgäves och de som verkligen lyckas: de som kämpar vill ha mer men de som verkligen har lyckats, har gjort det genom att uppoffra bekvämligheter och att klara sig på mindre.

De som verkligen har sluppit ur ekorrhjulet har inte gjort det genom att springa hårdare utan genom att sakta ner eller stanna helt.  De går ner i arbetstid, skär ner på onödiga utgifter och sätter samvaro och relationer före materiella saker och dyra ”upplevelser”. De drömmer inte om allt de ska få och ska göra i framtiden, utan de lever här och nu.

Momentum trading

Momentum betyder rörelse. I ”Momentum trading” försöker man finna aktier som rör sig avsevärt i en viss riktning, understödd av hög volym och försöker att komma in  i denna starkt accelerande rörelse för att åka med momentumtåget till dess att man når önskvärd vinst.  Problemet är att risknivån är hög. Det är lätt att göra missbedömningar.

Naturligtvis har man nytta av att känna till nyhetsflödet och fundamental analys för att ana de reaktioner som kan väntas. Men vanligen har man stöd i sin uppfattning av teknisk analys.

Den som agerar utifrån ”Momentum trading” behöver inte vara daytrader, eftersom att det finns en vetenskapligt dokumentared eftersläpningseffekt i kursrörelser. Den effekten kan pågå i dagar, och då lämpar sig ”Swing trading” bättre än ”daytrading” d.v.s. man kan behålla sina positioner ett par dagar.

Fundamentalanalysen kan med fördel nyttjas till att bedöma hur stor summa som skall satsas. Ett undervärderat bolag har förutsättningarna på sin sida, medan ett högt värderat bolag är riskfyllt.

Den som ägnar sig åt momentumtradig satsar ofta  på  många små vinster, oftast bara spreaden (skillnaden mellan köp- och säljkurs), s.k. scalping. Scalping innebär att man agerar tvärtemot stopplossregeln. Den som agerar utifrån scalping agerar utifrån ”vinststopploss” istället för ”försluststopploss”.
Det är både svårt och riskabelt.  Det innebär att en enda kurskorrigering på flera procent kan radera vinsten av 10 scalpingvinster.

Momentum fungerar bäst i en stadigt stigande marknad. När börsen sjunker, ligger still eller studsar upp och ned är det ingen bra taktik.

Sälja bostad

Att köpa bostad är en ganska lätt ekonomisk kalkyl. Förutom köpeskillingen och lagfartsavgiften, samt ev. kostnaden för nya pantbrev är det egentligen bara räntereduktionen och och fastighetsavgiften man behöver hålla koll på.

Om man säljer en fastighet eller bostadsrätt med vinst ska vinsten beskattas. Vinsten beskattas det år köpekontraktet skrivs under, även om köparen betalar eller får tillträde till fastigheten först året efter. Vinsten redovisas alltså i påföljande års deklaration. Vinstskatten ska betalas den 14 februari respektive 3 maj för att undvika kostnadsränta.

För att räkna ut vinsten tar man försäljningspriset minus inköpspriset minus mäklarkostnader minus utgifter för renovering och  förbättringar. Det är bara förbättringar som utförts försäljningsåret eller något av de fem föregående kalenderåren  och enbart de år då kostnaden för förbättringarna uppgått till 5000kr eller mer.

Det gäller att kunna visa att förbättringar gjorts, men kan kan få avdrag för ett skäligt belopp även om kvitton saknas. I ett rättsfall ansågs t.ex. ett skäligt belopp vara ungefär hälften av de utgifter säljaren yrkat avdrag för. Om man fått rot-avdrag ska förbättringsutgifterna minskas med rot-avdraget.

Om man inte vet inköpspriset kan man hitta den statistiken på lantmateriet.se För köp gjorda före 1952 får man använda 150% av fastighetens taxeringsvärde 1952 som inköpspris. Taxeringsvärdet 1952 kan man få fram på skatteverket.se Om man har byggt nytt utan att ha kll på vad man betalat kan man få vägledning från statistiska centralbyrån, scb.se där man man få statistik över byggkostnader avseende gruppbyggda småhus.

Om man har ett tidigare vinstuppskov ska även det läggas till den vinst man kommer fram till. När man har fått fram en slutlig vinst beräknar man vinstskatten genom att ta 22% av vinsten.

Lär dig känna igen en bubbla

Ekonomiska bubblor är något som har följt mänskligheten genom århundraden. Det kan handla om allt från priset på tulpanlökar till aktier eller fastigheter.

För att känna igen en bubbla bör man titta efter följande egenskaper:

* En bubbla handlar per definition om höga värderingar, som till slut blir ohållbara då spekulanter försöker gissa sig fram till hur marknaden ska utvecklas längre fram.

* Stor tillgång på pengar är en annan förutsättning för bubblor. Gynnsamma förhållanden för att få finansiering, ligger bakom alla fall av marknadshysteri. Det förklaras  med att ett lågt pris på pengar gör att investerare lämnar trygga sparformer som räntor, och blir allt mer riskbenägna.

* Stark kredittillväxt är ett annat riktmärke för prisbubblor.

* Mängden ohederliga aktörer brukar också öka innan en bubbla brister, eftersom starka prisuppgångar lockar till sig lycksökare utan skrupler.

* De djuriska drifterna ökar i bubbeltider. Spekulativ eufori går bland annat att mäta i antalet avslut på börsen och i antal företagsaffärer. Ökad aktivitet ger en signal om att en bubbla växt till sig.

Det som gör bubblorna förädiska är att de ofta blåses upp längre och högre än de flesta kan ana. Innan it-bubblan punkterades i början på 2000-talet var det många som hade varnat för de höga värderingarna i flera år, men när värderingarna fortsatte att stiga ignorerades och bortförklarades dessa varningar. Ett liknande mönster kan ses vad det gäller fastighetspriserna år 2010.

Herengracht index visar att bopriser inte alltid stiger över tid.

En äkta finansiell bubbla kännetecknas av att internationellt kapital, det mesta av det lånat, börjar jaga en och samma globala investering och att marknaden i fråga stiger i alla valutor.

Den globala bobubblan är tveklöst en äkta bubbla. Priserna på hus och bostadsrätter har stigit världen över och i samtliga valutor när det globala kapitalet strömmade till en enda plats – villor och borätter.

Det är svårt att följa fastighetsprisernas cykler eftersom statistiken över huspriser – till skillnad från aktiepriserna – i princip är obefintlig före 1940-talet. Dessutom förändras en fastighets attraktionskraft över tiden t.ex. om omgivningen ändras.

Men det finns en samling hus i världen på en adress i världen där husen, desamma i dag som för över tre hundra år sedan, alltid har lockat de mest välbeställda köparna. Herengracht i Amsterdam. Herengracht har varit den holländska huvudstadens högstatusadress sedan 1600-talets början. Professor Piet Eichholtz har tack vare Amsterdams stadsarkiv kunnat följa vad som hände med huset sockerhandlaren Cornelis Sasbout byggde år 1637 på Herengrach nr. 150.

Det inflationsjusterade Herengracht index ovan visar klart och tydligt att det funnits gott om perioder med stora uppgångar, men också tider med djupa och långa prisfall – ibland har det tagit dryga 80 år innan priserna efter en topp nått sin absoluta botten.

Det mest anmärkningsvärda är utan tvekan att det dröjde 271 år innan pristoppen år 1736 nåddes igen. Inte förrän år 2007 hade alltså indexet återhämtat sig.

Uppfattningen att huspriser stiger över tiden beror kanske på att många ekonomer byggt sina modeller på USA:s fastighetspriser från efterkrigstidens början och framåt. Men bopriserna i USA de senaste sextio åren är inte en adekvat utgångspunkt för prognoser om framtida bopriser.
År 2007 nåddes troligen toppen på 2000-talets bopriser.  Alla länder toppade dock inte ur samtidigt, lika lite som alla aktier toppar ur samma dag när en nedtrend inleds på en aktiebörs. Men toppen för bopriserna – inte minst i USA med sin gigantiska fastighetsmarknad – är tydlig och den globala trenden är nu tveklöst ned.

Det som ytterligare utmärker en spekulation är att staten oftast har ett finger med i spelet. I fallet Sverige har boprisbubblan kunnat fortsätta en tid efter detta, bl.a. genom generösa ränteavdrag, och en extremt låg styrränta.  En stor spekulation är otänkbar utan lånade pengar eftersom det krävs ohyggliga mängder kapital för att blåsa upp en äkta bubbla.



Mot slutet av år 2009 hade de svenska hushållen på bara tio år femdubblat sina lån och var skyldiga mer än alla Sveriges företag tillsammans eller omkring 2500 miljarder – cirka 80% av BNP. Hushållen hade i huvudsak lånat för att spekulera på bostadsmarknaden. Det bedrägliga med alla spekulationer, så även bospekulationer, är att de föregås av en lång tids uppgång vilket föder den allmänna sanningen ”priserna går alltid upp”. Allmänheten börjar därför spekulera i än större uppgångar, med följd att marknaden stiger mot nya höjder efter varje nedgång.
Problemet med alla äkta bubblor – så även bobubblor – är att de alltid slutar med en krasch. Utan undantag. Den påföljande nedgången tar slut först när priserna når strax under den nivå där spekulationen började.

Tvärt emot vad de flesta tror behöver inte räntorna stiga för att en bobubbla ska spricka. Detta eftersom en uppspekulerad marknad till slut förbrukar så mycket kapital att nya pengar i tillräcklig mängd inte går att uppbringa. Bränslet tar slut. Raketen vänder nedåt.

Sanningen är dock att bopriserna är en del av marknaden och att marknaden alltid stiger högre och faller djupare än någon tror är möjligt.

Portföljteori med allokering, diversifiering och rebalansering.

Det finns två viktiga principer att ta fasta på när man sätter samman en portfölj, och båda har sitt ursprung i den moderna portföljteorin. Det handlar om diversifiering och allokering. Diversifiering handlar om hur man fördelar sitt kapital inom en specifik tillgångsklass (till exempel aktier), medan allokering fastställer hur kapitalet fördelas mellan olika tillgångsklasser ( aktier, obligationer, råvaror med mera). Genom diversifiering och allokering kan man öka chanserna till en förbättrad avkastning över tiden, samtidigt som man minskar risken.

Diversifiering

Fördelen med diversifiering  påvisades av professor Harry Markowitz. Förenklat uttryckt innebär teorin bakom diversifiering att en blandning av volatila, okorrelerade aktier resulterar i en portfölj med lägre volatilitet (risk) och potential till högre avkastning.  Han publicerade sin forskning i Journal of Finance 1952 och  fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 90.

Allokering

Ännu viktigare för en långsiktig investerare är allokering d.v.s hur denne fördelar  (allokerar) sitt kapital mellan olika tillgångsslag. Även inom tillgångsallokering är en av de grundläggande tankegångarna att man minimerar risken för portföljen som helhet och samtidigt får en högre potentiell avkastning på aggregerad nivå. Man ska alltså fråga sig ”vilka tillgångsklasser bör jag investera i” och ”hur stor procentuell andel vill jag investera i respektive tillgångsklass”.

Det stora genombrottet för teorierna kring tillgångsallokering kom 1986, då tre amerikanska forskare, Randolph Hood, Gary Brinson och Gilbert Beebower, undersökte 91 stora pensionsfonder och deras avkastningar under en tioårsperiod.  Studien visade att så mycket som 93,6 procent av pensionsfondernas resultat var hänförbara till hur de hade fördelat kapitalet mellan tillgångsslagen aktier, obligationer och reda pengar. Även efter denna studie har en rad studier gjorts inom området med liknande resultat.

Det är svårt att ge generella råd kring hur man som investerare ska fördela sitt kapital mellan olika tillgångsslag. Ofta finns en rad olika variabler att ta hänsyn till, och varje investerare har sina unika önskemål och värderingar att väga in. Man ställs inför en rad frågeställningar, som ”vilken riskprofil har jag”, ”hur lång är min investeringshorisont”, ”vilket långsiktigt mål har jag med mitt sparande” och ”hur ser min finansiella situation ut i dag”.

De flesta studier som gjorts på området har fokuserat på uppdelningen mellan aktier, obligationer och kontanter (bankkonto). Det finns givetvis även många andra tillgångsklasser att ta hänsyn till, såsom råvaror, strukturerade produkter, hedgefonder, valutor, certifikat med mera.

Alltså gäller att ju längre tidsperiod det är kvar tills man behöver pengarna, desto högre andel av kapitalet bör ligga i aktier. Dessutom bör man ha en  väldiversifierad portfölj med aktier (och obligationer) från olika branscher som befinner sig i olika faser av konjunkturcykeln. Fördelningen mellan de olika tillgångsslagen är det viktigaste beslutet vi har att fatta som långsiktiga investerare, eftersom detta beslut i störst utsträckning påverkar vår avkastning över tiden.

Rebalansering
Ett bra verktyg för att uppnå en bra allokering och diversifiering är  rebalansering. Rebalansering innebär att du återställer portföljen till dess optimala fördelning mellan tillgångsslag när marknaden har skapat en obalans i denna fördelning. Med andra ord: Om du bestämt dig för en fördelning mellan tillgångsslagen där aktier ska utgöra 60 procent av portföljens totala värde kan du behöva justera dina innehav efter exempelvis en långvarig uppåtgående aktiemarknad för att aktiedelen återigen ska utgöra de önskade 60 procenten av det totala portföljvärdet.

Det finns en mängd fördelar med rebalansering, men den som oftast lyfts fram är att det är ett smidigt och enkelt sätt att kontrollera risken i portföljen. Du återgår då med jämna mellanrum till den risknivå du bestämt är bäst förenlig med dina personliga önskemål och följer din allokeringsplan på enklast möjliga vis.

Men fördelen  med rebalanseringen är att du genom  att rebalansera din portfölj med jämna mellanrum är att du tvingas att med jämna mellanrum sälja de tillgångsslag som har överpresterat och i stället köpa de tillgångsslag som klarat sig sämre relativt sett. Genom att följa ett fåtal enkla regler sällar du dig i och med denna periodvisa rebalansering till de sofistikerade investerarna. Visserligen kommer du aldrig att sälja alla dina aktier nära en topp, men du köper generellt sett aktier när ingen vill ha dem och säljer när det är rusning in på aktiebörsen.

Ytterligare en orsak till att rebalansering är en bra strategi är det faktum att tillgångsslag över tiden tenderar att söka sig tillbaka till sina medianvärden. Varje gång du rebalanserar har du därför en god chans att sälja de vinnande tillgångsslagen innan de börjar återgå till sitt medianvärde (det vill säga innan kurserna går ned) och i stället köpa de tillgångsslag som gått sämst och som sannolikt står inför en återgång (uppåt) till sitt medianvärde.

Hur ofta du väljer att rebalansera portföljen är dock en smaksak. Vissa rebalanserar en gång per månad, andra en gång per kvartal, medan några väljer att göra det på halvårsbasis eller när portföljens procentuella fördelning går utanför vissa begränsningsvärden.

Investeringsklockan
För de placerare som vill gå ett steg längre i sin tillgångsallokering är investeringsklockan ett av de i särklass bästa verktygen för att slå fast en lämplig fördelning vid varje given tidpunkt. Den så kallade investerarklockan presenterades 1937 i den brittiska tidningen Evening Standard och är än i dag ett mycket bra hjälpmedel att ta till när man står inför ett beslut som gäller omfördelning av kapitalet mellan olika tillgångsslag.

Klockan speglar hur en traditionell konjunkturcykel rör sig och hur de olika tillgångsklasserna tenderar att öka och minska i värde beroende på var i cykeln marknaden befinner sig för tillfället. Även om investerarklockan har många år på nacken är den lika relevant i dag som när den skapades. Det finns ett påfallande tydligt mönster över hur olika tillgångsslag utvecklas i de olika faserna av konjunkturen.

Konjunkturcykelns olika faser
En konjunkturcykel rör sig i regel mellan fem olika faser: bottenfasen, den uppåtgående fasen, konsolider-ingsfasen, toppfasen och slutligen nedgångsfasen. Låt oss tillsammans titta på vad som kännetecknar varje fas och hur vi som investerare kan nyttja dessa lärdomar för att förbättra placeringarna.

Bottenfasen kännetecknas av en svag ekonomi med stigande arbetslöshet, sjunkande företagsvinster och en centralbank som sänker styrräntan för att stimulera ekonomin. I denna fas är aktier det bästa alternativet, och strax därefter kommer råvaror. Börsens aktörer räknar kallt med att en konjunkturuppgång finns runt hörnet, och aktiemarknaden stiger därför (6–18 månader) innan uppgången visar sig i den reala ekonomin.

I den uppåtgående fasen har ekonomin börjat resa sig. Den ekonomiska politiken är fortfarande relativt stimulerande, men inflationsförväntningarna börjar gradvis att stiga. Allt bättre resultat för bolagen leder till högre börskurser, och i slutskedet av denna fas brukar räntorna stiga, vilket är negativt för obligationer. Även i denna fas är aktier att föredra som placeringsalternativ.

Konsolideringsfasen kännetecknas av stigande sysselsättning men också av tilltagande inflation, och Riksbanken väljer därför att höja räntan för att motverka detta. Obligationer går ned, men aktier fortsätter att stiga i värde, om än inte lika snabbt som tidigare. Aktiemarknadens fokus lämnar nu de låga räntorna och kräver i stället allt bättre resultat från bolagsrapporterna för att motivera högre börskurser. Även i denna fas är aktier att föredra, men det gäller att man är aktsam – för börsen tenderar att toppa i samband med att konsolideringsfasen går mot sitt slut. Då diskonterar nämligen marknadens aktörer att vi längre fram (6–18 månader) står inför en avmattning av konjunkturen.

I toppfasen, den fjärde, är inflationen som högst, och Riksbanken tvingas strama åt och höja styrräntan snabbare. Kombinationen av högre räntor och förväntningar om försämrade bolagsvinster gör att aktiekurserna sjunker.

Varken aktier, råvaror eller obligationer är intressanta i denna fas. Den bästa placeringsformen är nu i de flesta fall räntesparande, då man riskfritt kan få en bra ränta och samtidigt bida sin tid inför fyndköpen som kommer längre fram.

Nedgångsfasen utmärks av sjunkande bolagsvinster, samtidigt som Riksbanken ser sig tvungen att sänka räntan för att stimulera ekonomin. Börskurserna sjunker ytterligare, och aktier eller råvaror är än så länge inget bra alternativ. Obligationsmarknaden erbjuder den bästa avkastningen i förhållande till risk i denna fas.
En konjunkturcykel är alltid svår att tidsbestämma, men i allmänhet tar de fem faserna 4–6 år att fullborda. Var marknaden befinner sig i investerarklockan eller konjunkturcykeln kan ibland vara svårt att fastställa exakt. Ingen konjunkturcykel är den andra lik, men den uppmärksamme investeraren kommer långt genom att veta på ett ungefär var han/hon befinner sig i kretsloppet.

Investera i skog.

Att investera i skog kan vara ett bra komplement i en investeringsportfölj.  Naturligtvis kan man köpa ett stycke mark, men det kräver dels en ganska stor investering samt att man kan gallra, avverka och plantera själv samt har lite koll på skogsvårdslagarna  alternativt att man tecknar ett skogsbruksavtal med ett skogsbolag. Som direkt skogsägare räknas du som näringsidkare och förutom att ha koll på räntor, priser, försäkringar, skadeangrepp så ska du också kunna lagar och paragrafer.

Man kan även investera i börsbolag som äger skog, t.ex. Holmen B,  SCA B eller Stora Enso R på stockholmsbörsen men då ingår ofta andra verksamheter t.ex. pappersbruk eller sågverk. En annan aktie är  Rusforest på first north som investerar i skog i ryssland. Fördelen med dessa börsnoterade aktier är naturligtvis att man i princip kan sälja sitt innehav när som helst.

Ett tredje alternativ är en realfond som investerar i skog.  Investeringen är då bunden en period på t.ex. 5 år samt att det finns ett minsta investeringsbelopp på drygt 50000kr.  Courtage är 2,5 procent och en årlig förvaltningsavgift på 0,8 procent tillkommer. Den beräknade utdelningen är 4-6 procent per år och man har som mål att ge  en totalavkastning på 15% per år.

Om man kan binda kapitalet en längre period kan man köpa andelar i plantage,  t.ex. forwood.  I forwood köper man andelar i teak. Teak är ett snabbväxande trädslag som skördas efter 20 år och man binder upp sitt kapital på den tidsperioden. Teak är ett snabbväxande trädslag och priserna har ökat med 6% per år under de senaste 30 åren. Vid skörd får man vinsten bortsett från 3 procent av vinsten för kostnader vid gallring och slutavverkning. Varje teakunit kostar mellan 25-30 000 kr och omfattar 111 träd som tar upp en yta av 1000kvm men man blir bara delägare i träden, inte marken.  Vill man äga både mark och teakträd kan man försöka bli aktieägare  i forwood men aktien är onoterad och det kan vara svårt att få tag på aktier. En annan onoterad aktie för den som vill investera i teak är Teak management inc ( tectona capital ). En aktie kostar mellan 10-15000kr och omfattar 400kvm mark och 50 träd. Teakträden avverkas efter 20 år och då beräknar Tectona capital att den gjorda investeringen har tiodubblats i värde.

Räntereduktion (Ränteavdrag)

Räntereduktion, även kallat ränteavdrag, innebär att den som lånar pengar får dra av 30% av ränteutgifterna mot annan inkomst när skatten ska betalas. Avdragseffekten på underskottsavdrag för t.ex. låneräntor är 30 procent. Varje tusenlapp i ränta kostar därmed normalt 700 kr efter skatt.

Ränteutgifter är alltid avdragsgilla. Däremot får bara den del av årets sammanlagda förvaltningsutgifter som överstiger 1 000 kr dras av. Det är därför viktigt att skilja på skuldränta och förvaltningsutgifter.

Om kapitalunderskottet är mer än 100 000 kr blir avdragseffekten 21 procent på den del som överstiger 100 000 kr enligt reglerna för avdragsbegränsning.  Alla ränteutgifter slås ihop i inkomstslaget kapital. Ränteutgifter i en firma tas dock upp i inkomstslaget näringsverksamhet. För bolag finns en begränsning för räntor mellan företag i intressegemenskap.

Som ränta räknas:

Ränta och avgift på byggnadskreditiv när den skattskyldige är låntagare.

Avbetalningsränta.

Checkräkningskredit.

Kostnad för förtidslösen av lån, s.k. räntekompensation.

Kredittillägg.

Det som däremot inte räknas som ränta utan som förvaltningsutgifter är:

Aviseringsavgift för lån.

Avbetalningstillägg och expeditionskostnad vid avbetalningsköp och lån.

Kontokortsavgift.

Garantiavgift till bank för förmedlingslån eller notariatlån.

Avgifter som  varken är avdragsgilla som ränta eller förvaltningsutgifter:

Låneuppläggningskostnad. (T.ex JAK-avgift)

Kostnad för pantbrev och gravationsbevis.

Ränta på studielån via CSN. (Studiemedelsavgift )

Kostnad för kreditundersökning.

Bankgarantiavgift.

Räntegarantiavgift.

Ränta som har lagts till skulden.

Har ränta betalats i förskott, medges inte avdrag för den del av räntan som avser tiden efter den 31 januari året efter inkomståret.

Orsaker till fördröjning av bostadskraschen.

Efter 15 års kraftiga prisuppgångar på bostäder, bostadsrätter och villor kanske bostadsbubblan håller på att spricka även i Sverige.  Historiskt vet vi att fastighetspriser långsiktigt aldrig kan växa snabbare än ekonomin. Däremot vet vi också att felprissättningar och spekulationsbubblor kan pågå i många år. Nu har vi haft en mycket snabbare prisutveckling på bostäder än ekonomin under väldigt många år. Att korrigeringen kommer vet vi, men när?
Anledningen till att nedgången i pris för bostäder 2009  blev så måttlig jämfört med många andra länder beror bl.a. på att fastighetsskatten tagits bort och ersatts av en lägre kommunal avgift, ränteavdraget ligger kvar samt att  räntan sänkts.  Men räntan kommer naturligtvis att höjas till en mer normal nivå och även troligt att även andra subventioner kommer att tas bort.
För bostadsrätter skulle effekten bli ännu kraftigare eftersom även många bostadsrättsföreningar är högt belånade och behöver höja avgiften när räntan stiger. Bostadsrättsinnehavarna kommer då att få både höjd avgift och höjd ränta på sina privata lån.
Ändå hör man sällan personer i media uttala sig om att man förväntar att priset på bostäder kommer att sjunka. Det kan naturligtvis bero på att det är personer från staten, banker eller fastighetsbyråer som uttalar sig, och alla dessa tjänar på att priserna drivs upp och en hög omsättning på bostäderna, eftersom då kommer fler lån att behövas ta samt att större belopp betalas in i lagfartsavgift samt mäklararvoden.

Det man lutar sig mot när man prognostiserar för stigande bostadspriser  är den s.k. bostadsbristen  och till sist är det naturligtvis tillgång och efterfrågan som sätter priset, även om efterfrågan blåses upp av låga räntor skyhög belåning.

Någon egentlig bostadsbrist finns dock  inte. Befintlig bostadsyta i förhållande till antalet innevånare är mer än tillräckligt. Däremot finns det mycket stora svårigheter att i den befintliga strukturen få tag på de bostäder som många vill flytta till.

Politikerna är  intresserade av att behålla denna brist på eftertrakade bostäder.  Det är en av anledningarna till att utbudet av attraktiva bostäder inte ökat i takt med efterfrågan. Man måste nämligen, inte bara äga mark, utan också få byggnadslov för att få bygga. Och det är politikerna som bestämmer var och hur du får bygga. Genom att förhindra och ransonera byggloven har politikerna lyckats bevara bostadsbristen och fått priserna att skena. Man påstår att det är brist på mark men det som det  är brist på är byggrätter. Därför har byggrätter fått ett eget pris. Och politikerna har upptäckt att de kan skapa ekonomiskt värde ur sitt givande av bygglov. T.ex. när man planerar att bygga sportarenor i Stockholm säljer man byggrätter separat och använder pengarna till arenor.  Det börjar likna utförsäljningen av frekvenstilldelningar för telekombolagen som hölls på 90-talet  då politikerna ville vara med och tjäna pengar på telekombolagen och dess kunder genom att ta ut avgifter för rätten att driva mobiltelefoni. Man sålde så kallade frekvenstilldelningar i stora auktioner och telekombolagen bjöd över varandra med lånade pengar.

Det blev inledningen till telekom-bubblans krasch.  När politikerna kliver in för att kapa åt sig vinster ur en prisbubbla blir det ofta inledningen på kraschen.

Den största kandidaten för bostadsbubblans förintelse är nog ändå de kommande räntehöjningarna och de åtstramningar av lånemarknaden som kommer i dess spår. Det leder till inledande prisfall, som sedan leder till ökade krav på amorteringar och lägre belåningsgrad. Det är så att om priserna stiger tycks alla, inklusive kreditgivarna, räkna med fortsatt prisstegring och därmed blir en hög belåning reducerad automatiskt. Och tvärt om när priserna faller måste man räkna med ytterligare prisfall och därför sänks belåningsgraden i förväg, så att prisfallet fortsätter.
Redan nu är det förslag på att minska den andel av köpesumman som får finansieras med bottenlån till låg ränta till någonstans mellan 70-85%.  Och i EU finns ett förslag på ner mot 40%.  Då skulle bankerna få bråttom att minska sin exponering mot bostadssektorn. Marginalerna, som är mycket små i dag, skulle höjas och belåningsgraderna sänkas. Det skulle inte bara gälla nya lån, utan gamla låntagare skulle tvingas betala högre räntor och börja amortera. Då börjar lavinen.