Kategori: investeringar

De första jordartsmetallerna upptäcktes i Ytterby i Sverige år 1794. Därför har många av dessa fått namn uppkallade efter Ytterby såsom yttrium, terbium, erbium and ytterbium. Ytterby blev och är därmed ett världsnamn i geologiska kretsar.

Jordartsmetallerna är 17 till antalet dessa metaller levde i runt tvåhundra år ett ganska undanskymt liv i skuggan av sina berömda kusiner basmetallerna och ädelmetallerna. Men 1987 belönades de två forskarna Georg Bednorz och Alexander Müller, som upptäckte att ett keramiskt material där yttrium ingick kunde ge supraledande egenskaper, med Nobelpriset i fysik.

Under 1990-talet vaknade intresset för jordartsmetaller och i början av 2000-talet sköt priserna i höjden, med en rusning 2009-2010 bl.a. för att kina införde exportkvoter. De upptrissade priserna var dock överdrivna och under 2011 skönk priserna kraftigt.

Anledningen är att de har unika egenskaper och är oumbärliga i många produkter. Med jordartsmetaller kan man skapa starkare magnetism, hårdare legeringar och lägre motstånd i elektriska kretsar. Kina dominerar handeln med jordartsmetaller.

Med lägre priser lyckades de kinesiska gruvorna slå ut den internationella konkurrensen under 1990- och 00-talet. Kina kontrollerade 2011 i praktiken mer än 95 procent av utbudet. Omkring 2005, när den internationella konkurrensen var utslagen, ändrade Kina plötsligt taktik och började införa exportkvoter på jordartsmetallerna. Kvoterna ströps sedan med 35 procent från 2009 och med ytterligare 40 procent 2010.

Samtidigt skärptes miljökraven i Kina. Många mindre gruvor tvingades stänga och inga nya tilllåts öppna. Det uppstod brist på flera råvaror och priserna har många gånger fyrfaldigats eller mer. Priset på dysprosium, som används bland annat i styrstavar i kärnkraftverk och för datalagringsenheter, har till exempel stigit 20 gånger från 150 till 3000 dollar per kilo.

Kina har en medveten strategi att försöka utveckla sin egen industri från att producera råvaror till att i stället sälja förädlade produkter. De internationella företag som fick problem med försörjningen erbjöds bättre priser på färdiga komponenter från Kina. Ett annat alternativ för dem är att flytta verksamhet till Kina.

Det finns uppskattningsvis 200 projekt runt om på jorden där förhoppningsfulla entreprenörer försöker få igång gruvdrift. Det kanske mest kända är en startup i USA vid namn Molycorp.

Bolaget har köpt loss gruvan Mountain Pass Rare Earth Mine från Chevron. Gruvan var länge den dominerande producenten av jordartsmetaller. Högkonjukturen tycks ha varit under 1960-talet när efterfrågan var stor efter europium som användes till färg-tv-apparater. Gruvan stängdes 2002 sedan ett dräneringsrör läckt ut radioaktivt vatten i öknen vilket fick myndigheterna att kräva stängning.
I juli 2009 gjorde Molycorp  börsdebut på 14 cent per aktie. Första dagen föll kursen 14 procent. Men sedan gick det snabbt uppåt. Aktien ökade med som mest 370 gånger i värde.

Molycorps största konkurrent utanför Kina är det australiensiska företaget Lynas Corp som äger gruvan Mount Weld i Australien och även en fyndighet i Malawi i Östafrika.

När Molycorp kommer upp i produktion väntas de nå 20 000 ton per år och det kan kanske dubblas till 40 000 ton. Lynas i Australien beräknas nå 15 000 ton per år 2015. Även med dessa två företag i full produktion kommer Kina att ha handeln med sällsynta jordartsmetaller i ett stadigt grepp.

Kina kontrollerar en tredjedel av världens kända förekomster av sällsynta jordartsmetaller. USA har 13 procent och Australien, Grönland och Kanada har också stora reserver men för närvarande ingen produktion. 2009 var Indien den näst största producenten med en produktion på 2 700 ton, vilket kan jämföras med Kinas 120 000 ton.

De sällsynta jordartsmetallerna är inte så sällsynta. Och eftersom vi talar om så små absoluta tal räcker det med att en gruva kommer i gång så påverkar det hela världsmarknadspriset. Det stora problemet är faktiskt inte att hitta metallerna utan att finna en metod att kemiskt fälla ut dem. Det är inte många som har den kunskapen och det fordras omfattande laboratorieförsök vid alla nya gruvor.

Malmen bryts ner till sand som bearbetas med olika syror som svavel för att anrika fram de sällsynta jordartsmetallerna. Varje metall kan behöva sin egen process och vid varje fyndighet måste processen finjusteras. Även här har Kina en fördel då de har  två nationella laboratorier som enbart sysslar med forskning och utveckling kring detta. Den kinesiska organisationen Chinese Society of Rare Earth har 100 000 registrerade forskare. I Kinas industricenter för sällsynta jordartsmetaller i Baotou i Mongoliet finns i dag 50 västerländska företag verksamma.

Men oavsett om det tar tid att få fram kunskapen i väst så kommer det allt fler nya gruvor.

Den totala efterfrågan på sällsynta jordartsmetaller uppgick år 2010 till 135 000 ton. Det totala värdet på detta uppgick till 8 miljarder USD. 2015 väntas produktionen uppgå till 215 000 ton.

Hittills har vi talat om jordartsmetallerna som en homogen grupp. Men det finns 17 metaller inom denna grupp och efterfrågan ser helt olika ut för dem.

Grovt sett delas de sällsynta jordartsmetallerna upp i två undergrupper: lätta och tunga. Det finns sex lätta jordartsmetaller, däribland lantan, cerium och praseodym. Dessa används alla för till exempel legeringar, katalysatorer, polering och glas.

Neodym och Samarium används för att göra neodymmagneter och samariumkoboltmagneter, de två starkaste permanentmagneter som finns. Neodymmagneter används till exempel i hårddiskar och andra tillämpningar där man behöver starka men små magneter, men större mängder neodym går åt om man vill göra permanentmagneter för elmotorer och generatorer. Små vindkraftverk behöver till exempel använda neodymmagneter i generatorn för att göra den effektiv i förhållande till sin vikt.
Efterfrågan är stor och det är framför allt här utbudet kommer att växa när Molycorp och Lynas kommer upp i full produktion. Enligt analytikerkåren väntas priserna då falla kraftigt från 2012 års nivåer.

Den andra stora huvudgruppen är de tio tunga jordartsmetallerna såsom yttrium, dysprosium, gadolinium, erbium och europium. Erbium är till exempel nödvändigt för att kunna bygga kostnadseffektiva förstärkare till fiberoptiska system som används i all tyngre data- och telekommunikation.
Terbium, europium och yttrium används till teveskärmar (tjockteve), lysrör och lågenergilampor. Utan dessa ämnen kan man helt enkelt inte tillverka lysrör och lågenergilampor. Liksom för lantan och neodym är världsproduktionen helt koncentrerad till Kina.
Dysprosium används till magneter och yttrium till lågenergilampor.
Dessa ämnen kommer det att råda fortsatt brist på även efter att Molycorp och Lynas fått fart på sin utvinning.

Sverige är ju jordartsmetallernas vagga. Men produktionen har upphört. Ingången till Ytterby gruva är igenmurad.

Men det finns fler intressanta orter i Sverige. Cirka 1,5 mil nordost om Gränna, hittills mest känt för sina polkagrisar, ligger Norra Kärr. Redan 1906 gjorde Statens geologiska undersökningar en beskrivning av fyndplatsen med de speciella bergarterna, som går under samlingsnamnet nefelinsyenit. En döptes till grännait, en annan till kaxtorpit efter gården Kaxtorp.

Under några år efter kriget försökte Boliden utvinna zirkonium, men utan större ekonomisk framgång. På 1970-talet gjorde man ett nytt försök med nefelinsyenit som glasråvara, men inte heller det var lyckat. Intresset för Norra Kärr somnade åter in och Boliden släppte rättigheterna. Men med de senaste årens prisutveckling har Norra Kärr åter blivit intressant. Först på plats var det kanadensiska bolaget Tasman Metals som 2009 intecknade området genom det svenska bolaget Tasmet AB, registrerat i Boden.

Strax före jul 2009 började bolaget borra för att undersöka förekomsten av sällsynta jordartsmetaller. Det blev 26 hål och det visade sig finnas höga halter av yttrium och dysprosium. I dag räknas Norra Kärr som världens fjärde största fyndighet av tunga jordartsmetaller efter Nechalacho i norra Kanada, Kvanefjeld på södra Grönland och Strange Lake, också i Kanada.

Ser man även till koncentrationen ligger Norra Kärr högst i klassen internationellt, vad gäller tunga jordartsmetaller. I Norra Kärr utgör de tunga metallerna 52 procent. Närmast kommer projekten Strange Lake med 42 procent och Kutessay II med 46 procent i Kirgizistan.

– Den fördel vi har är att vi etablerar oss i ett land med befintlig infrastruktur. Det finns el, vägar, järnväg och det är inte mer än nio mil till hamnen i Norrköping, säger Mark Saxon, vd för Tasman Metals.

Den totala tillgången i Norra Kärr bedöms vara minst 60,5 miljoner ton. Förmodligen kommer Tasman Metals endast att bryta malmen och koncentrera den i Norra Kärr, men företaget undersöker också möjligheten till vidareförädling. Eudialyten har fördelen att den löser upp sig tämligen enkelt vid rumstemperatur och tillsats av svavelsyra. Själva anrikningen och renframställningen kan göras i Estland där det redan finns en anläggning som ägs av Molycorp.

Just nu studeras genomförbarheten av projekten och förbereds för tillstånd. Arbetet med att ansöka om en så kallad bearbetningskoncession har påbörjats. En sådan ger ensamrätt till fyndigheten i 25 år. Bara underlaget för detta tillstånd tar minst ett år att ta fram då till exempel vattenprov från alla säsonger ska samlas in och analyseras. Tidigast 2016 kan Norra Kärr vara i produktion.

Om Norra Kärr ger 60 miljoner ton totalt kan man leka med tanken att 1,5 miljoner ton per år produceras.

Förutom Norra Kärr har Tasman Metals även säkrat rättigheter i andra kända nordiska fyndigheter som i Särna, Alnön (utanför Sundsvall), Biggejavri i Norge och Korsnäs och Otanmaki i Finland.

Även LKAB har möjlighet att utvinna sällsynta jordartsmetaller från sina slagghögar. Dessa innehåller höga halter av apatit ur vilket flera tunga jordartsmetaller kan utvinnas.

Hur länge nedgången som inleddes 2011 kommer att pågå är svårt att avgöra men som alltid kommer priserna att gå upp och ner i takt med att tillgången och efterfrågan ändras.

Exempel på företag att investara i som är relaterade till jordartsmetaller (rare earth metals):

Walter J. Schloss föddes den 11 oktober 1915 i New York och växte upp under svåra förhållanden i 1930-talets depression. Familjen hade det knapert, och Walters pappa förlorade jobbet som många andra under dessa svåra år.

Walter började 18 år gammal, fick börja som springpojke på aktiemäklarfirman Carl M. Loeb & Co. En av delägarna, Armand Erpf, fick upp ögonen för unge Walter och föreslog att han skulle läsa den då just utgivna boken Security Analysis, av Benjamin Graham och David Dodd.

Walter leddes in på värdeinvestering och började gå  kvällskurser i aktieanalys för Benjamin Graham.

1946 började Walter Schloss, 31 år gammal, som analytiker hos Graham Newman. Där fick han dela kontor med Warren Buffett och lära sig Grahams konservativa investeringsstil, som i enkelhet gick ut på att köpa företag som värderades till högst två tredjedelar av rörelsekapitalet (omsättningstillgångar minus kortfristiga skulder). När Graham pensionerade sig nio år senare, 1956, blev Schloss tillfrågad av en av delägarna om han ville starta en egen förvaltningsverksamhet. Vilket han också gjorde.

Schloss investerade i företag som handlades under eget kapital. Speciellt intresserad var han av familjeägda företag. Affärsmodellen är viktig, det vill säga hur företaget tjänar pengar. Schloss föredrog tråkiga och impopulära företag.  Helst skulle företaget, enligt Grahams modell, värderas under rörelsekapitalet. Samtidigt erkände Schloss i slutet av sin karriär att det inte längre var lätt att hitta dessa typer av investeringar.

Precis som många andra framgångsrika investerare levde Schloss ett enkelt och tämligen anspråkslöst liv och hans fond drevs mycket kostnadseffektivt.

Några kvalitativa regler Walter Schloss levde efter var följande:

• Investera i företag med reala tillgångar och som har en aktiekurs betydligt under sitt inneboende värde.
• Helst ska företaget värderas med 20 procents rabatt av bokfört värde på eget kapital.
• Direktavkastningen ska vara ”god”.
• Ledningen ska helst äga aktier i företaget.
• Ledningen ska vara hederlig och inte betala sig själv för stora ersättningar.
• Var inte rädd för att sitta på kontanter.
• Köp efter att utdelning har avskilts. Marknaden brukar överreagera.
• Sälj inte på dåliga nyheter.
• Köp hellre aktier som är billiga än att betala dyrt för företag som gör stora vinster. Vinsterna kan snabbt minska, men tillgångarna förändras långsammare.

Fakta

Vatten är livsviktigt. Det globala utbudet av rent vatten minskar samtidigt som efterfrågan ökar. Och det går att investera i vatten och vattenrelaterade företag.

Ökad brist på rent vatten i kombination med snabbt växande befolkning, ofta i områden med vattenbrist, större fokus på vattensäkerhet och miljöförstöring  har ökat intresset för vatten. Enligt FN kommer hälften av jordens befolkning 2030 att leva i områden med vattenbrist. Kina, exempelvis, har 21 procent av jordens befolkning men bara 7 procent av den förnybara vattentillgången. I USA har vattenkonsumtionen trefaldigats de senaste 30 åren, trots att befolkningen bara vuxit med 50 procent. Den globala vattenmarknaden beräknas vara värd omkring  3.000 miljarder kronor.

Eftersom vatten är livsviktigt har sektorn starka defensiva drag. Men sektorn är inte helt ocyklisk. Industriell efterfrågan från bland annat kraft-, kemi-, halvledar- och livsmedelssektorn innebär att det finns en konjunkturell komponent.

Till skillnad från energisektorn där en mängd alternativ håller på att växa fram till fossila bränslen, finns det inte något substitut till vatten.
Citigroups vattenindex, som inkluderar bolag som på olika sätt är exponerade mot vattensektorn, har de senaste tio åren stigit med 126 procent, att jämföra med 24 procent för det breda USA-indexet S&P500.

Det är dock inte helt okomplicerat att investera i vatten. I mångt och mycket är det en lokal affär. I de flesta länder prissätts vatten också som en samhällstjänst snarare än som en vara vilken som helst. Och på många ställen t.ex. Dublin  är vatten gratis. Det är en orsak till att vatteninfrastrukturen i många länder är kraftigt eftersatt. Bara USA:s investeringsbehov uppskattas till 300- 1.000 miljarder dollar.

Ändå är det kanske inte bolag som sysslar med grundläggande infrastruktur, som rör, pumpar och ventiler som kommer vara mest lönsamt att investera i. Inträdesbarriärerna i den delen av industrin bedöms som låga, produkterna standardiserade och konkurrensen hård.

Citigroup som granskat vattensektorn har delat in vattensektorn i 13 delsektorer och rekomenderar investeringar i den övre delen av värdeskalan t.ex. vattentestutrustning, vattenrening, filtrering, avsaltning och återanvändning. På den här högre delen av värdeskalan är service- och produktdifferentiering och tekniskt kunnande viktigt.
Det kan vara svårt att hitta bolag som bara är inriktade enbart på vattensektorn så man kan också investera i företag som har vatten som en begränsad del av sin verksamhet.

Exempel på företag som helt eller delvis är exponerade mot vattensektorn:

•Danaher, som håller på med vattentester och –behandling.
•General Electric, som bland annat sysslar med filtrering och rening.
•Roper, som tillverkar smarta vattenmätare.
•Suex, Veolia, Hyflux, Ferrovial är några exempel på bolag som sysslar med avsaltning.
Det finns också fonder som investerar i vattensektorn.

Exempel är Pictet Global Water Fund och SAM Sustainable Water Fund.

Man bör dock inte räkna med snabba klipp utan den uthålliga efterfrågan ger en långsiktig investeringsmöjlighet genom konjunkturcyklerna.

Substansrabatten är aktiens lägre värdering i förhållande till substansvärdet där substansvärdet är summan av värdet på de tillgångar ett bolag äger.  Måttet används främst för investmentbolag, d.v.s. bolag som investerar i andra företag.

Skillnaden i aktiepriset jämfört med substansvärdet är alltså bolagets substansrabatt. Den uttrycks oftast i procent.

Även om investmentbolag traditionellt alltid har handlats med en viss substansrabatt kan det  även vara så att aktier handlas till ett högre pris än substansvärdet. Då kallar man det substanspremie. Det kan inträffa i bolag som omges av förväntningar på starkt tillväxt.

Aktiekurs i förhållande till substans är ett mått som man kan använda på alla bolag. Men i många fall är substansvärdet svårt att räkna ut. Om du tar ett industribolag så är du hänvisad till vad bolaget bokför sina tillgångar till, och de bokförda värdena är bara en bedömning. Här kan det alltså finnas dolda värden.

Därför är det tacksamt att räkna substansvärde på just investmentbolag med börsnoterade bolag som enda tillgångar. Då vet man alltid exakt vad tillgångarna är värda. Även för investmentbolag som investerar i onoterade tillgångar kan det vara svårt att räkna ut substansrabatten.

För bolag med en viss substansrabatt är det dock inget som motiverar att substansrabatten kommer att försvinna utan anledning, så man kan inte köpa bolag med substansrabatt och räkna med att de inom kort kommer att handlas utan substansrabatt.

Men substansrabatten är attraktiv eftersom den utdelning du får som aktieägare i Investmentbolaget är summan av utdelningarna från de bolag som ingår i portföljen. Effekten blir att du köper utdelningar med 25 procents rabatt.

Portföljobligation är en ny typ av strukturerade produkter som ger investeraren en kapitalskyddad placering med exponering mot marknader och tillgångsslag utanför börsen.

Dessa instrument passar utmärkt för att diversifiera och därmed minska risken i en långsiktig investeringsportfölj. De ger också möjlighet till en positiv och attraktiv avkastning oavsett börsklimat. Fördelen med dessa Portföljobligationer är att man  kan sätta samman en hel portfölj av alternativa tillgångar som alla har gemensamt att de kan ge avkastning oberoende av börsen. Investeringarna är  kapitalskyddade och ges ut av AB Svensk Exportkredit (SEK). SEK är en av världens tio största emittenter av strukturerade produkter.

Initialt kommer det att erbjuder SEK  fyra olika portföljobligationer som ger exponering mot tillväxtvalutor, jordbruksprodukter, råvaror och ett absolutavkastande index. Investerare kan själva välja fördelning i sin portfölj.

Som investeringsalternativ är en statsobligation förutsägbart och i princip riskfritt. En person som köper en 10-årig kupongobligation för en miljon kronor med en fast ränta på 1,5 procent kommer få 15 000 kronor per år i 10 år. Det som gör obligationer spännande är att de även kan handlas på en andrahandsmarknad. Det vill säga, obligationerna kan säljas till andra investerare innan löptiden går ut. Därmed skapas en ny marknad med egna priser och räntor. Det är en marknad som påverkar alla, såväl individer som stater.

Pris- och ränteförändringarna på denna sekundärmarknad är i mångt och mycket kopplat till inflation och kreditrisker. Om obligationsmarknaden skräms av att ett land har exempelvis hög inflation eller stora budgetunderskott faller priset på obligationen då investerare börjar sälja av sina innehav. Endast på prisnivåer som ger tillräckligt bra ränta står köpare redo. De som vill låna pengar kommer märka att de får betala mer för sina lån samtidigt som obligationssparare ser värdet på sina innehav minska. Ett land som har investerarnas förtroende kommer se obligationen stiga i pris och därmed räntorna falla. När räntan sjunker gynnas långivare och samtidigt får sparare se sin förmögenhet öka i takt med att obligationen stiger i värde.

Ofta sker sparandet i form av långa räntefonder, det vill säga obligationsfonder.

I en lång räntefond finns dock förutom statsobligationer ofta även obligationer utgivna av kreditmarknadsbolag, bostadsinstitut och företag. Räntan på statsobligationer, det vill säga ländernas lånekostnad, påverkar även dessa obligationer.

De senaste decennierna har varit bra  för obligationssparande. Vi har haft låg inflation, stabila finanser och ett närmast orubbligt förtroende för den ekonomiska framtiden. Den låga inflationen går till stor del att härleda till globaliseringen. Billiga importerade varor från Asien och ökad produktivitet har hållt inflationen nere. Samtidigt har regeringar och centralbanker runt om i världen tydligt agerat för att bekämpa inflation. I Europa har flera länder gått med i EMU vilket inneburit minskad risk för inflation och på pappret regler för hur mycket budgetunderskott som tillåtits.

På 70-talet var scenariet snarare det motsatta. Stora budgetunderskott, men framförallt, hög inflation ledde till stora förluster för obligationsspararna. Detta irriterade investeringsmarknaden. Tunga investerare svor att hämnas genom att straffa stater som inte skötte sin ekonomi med högre obligationsräntor. De kallades för ”bond vigilantes”. Kanske är det till viss del tack vare dessa investerare som ekonomer och politiker sedan dess haft en betydligt bättre ekonomisk disciplin och inflationen världen över sjunkigt markant. I många år har obligationer varit en stabil och trygg placering. Begreppet bond vigilantes har sedan länge fallit i glömska.

År 2008 svepte ytterligare en ekonomiska kriser över världen. Redan innan krisen hade flera länder fått problem med stora budgetunderskott och statsskulder. För att överleva krisen valde länder i olika omfattning att elda på ekonomin genom stora stimulanspaket och rekordlåga räntor, vilket skapade ännu större budgetunderskott och på sikt risk för inflation. Det har fått bond vigilantes att återigen göra entré på kapitalmarknaden.

Grekland och Irland är exempel på länder som fått stora problem. Flera andra länder i Europa såsom Portugal, Italien, och Spanien har också problem vilket har gjort att man kallat dessa länder för PIIGS. Konsumtionen har vida överstigit produktionen vilket bidragit till budgetunderskott och hög statsskuld. Stimulanspaketen har gjort budgetunderskotten än högre. För att kunna finansiera underskotten kommer det runt om i världen att vräkas ut statspapper. Konkurrensen om köparna kommer vara hård vilket betyder högre räntor.

Greklands löpande underskott landade under förra året på knappa 13 procent av landets BNP och den totala statsskulden ligger numera på drygt 125 procent av BNP och växer snabbt. Den grekiska regeringen har försökt lugna investeringsmarknaden, som hittills svarat med att ställa sig skeptisk till hur Grekland ska klara sin skuldbörda. Därför har räntan på grekiska statspapper stigit kraftigt och försatt landet i en allt svårare situation. Allt fler oroas över att Grekland ska behöva ställa in betalningarna till obligationsinnehavarna. Senast det skedde var i Argentina år 2001 och sedan dess är landet mer eller mindre svartlistat på den internationella kapitalmarknaden.

”Deleveraging” är ett trendigt ord för skuldsanering och lär bli temat under kommande år. Grekland och andra länders underskott måste betalas. Stimulanspaket byts ut mot krispaket. Dessa länder tvingas strama åt sina budgetar och höja skatterna för att lugna obligationsmarknaderna. Resultatet skulle kunna bli mycket låg tillväxt och hög arbetslöshet under flera år framöver.

Risk för inflation?

Även centralbanker världen över har försökt stimulera ekonomin genom bland annat rekordlåga räntor. Centralbankerna har ett kraftigt vapen i att kunna påverka de korta räntorna. Men de långa räntorna, det vill säga räntan på statsobligationer, är svårare att påverka eftersom marknaden till stor del sköter dessa själv. I vissa länder har centralbanken trots detta försökt påverka de långa räntorna genom att köpa statsobligationer direkt av marknaden. Denna metod, som kallas för ”quantitative easining”, är en historiskt sett ganska oprövad åtgärd. De okonventionella åtgärder som centralbankerna har vidtagit skulle enligt läroboken kunna innebära en avsevärd ökning av penningmängden med betydande inflationsrisker framöver. Även detta oroar obligationsmarknaden och riskerar att pressa räntorna uppåt. Därmed skulle quantitative easining hota centralbankernas ansträngningar att erbjuda låga räntor och även höja lånekostnaderna för företag, hushåll och konsumenter.

De flesta tycks vara överrens om att marknadsräntorna kommer att stiga framöver. I viss mån är det en naturlig reaktion efter en lågkonjunktur och kan ses som ett positivt tecken på att investerare ser ljust på framtiden. Men skulle inflationen ta ordentlig fart och situationen för Grekland och andra länder förvärras kan räntona bli höga och konsekvenserna allvarliga.

Oron för stigande räntor ska dock inte överdrivas, i synnerhet inte för Sverige som har en tillsynes stabil ekonomi. Svenska obligationer ger en trygghetsstatus och det är inte orimligt att det därmed finns ett visst köptryck. Även i ett globalt perspektiv kan svag arbetsmarknad och överkapacitet i industrin göra att inflationen skulle kunna hålla sig låg. Den extremt lätta penningpolitiken har inte heller lett till att penningmängderna ökat i någon oroväckande utsträckning hittills.

Mycket tyder ändå på att statsobligationer som tillgångsslag kommer ha svaga år framför sig och långa räntefonder kan bli en relativt dålig placering.

P/E-tal är nog det mått som används mest för att jämföra och värdera aktier. Ordet kommer från engelskan som så många andra finanstermer och står för ”Price Earnings ratio”

P/E-tal är en akties aktuella börskurs dividerat med företagets vinst per aktie:

Oftast använder man förväntad vinst nästa kvartal eller nästa år men man kan även  använda vinsten från senaste rapporten. Detta nyckeltal används som sagt ofta vid värdering av ett företag och ger en enkel bild av om en aktie är högt eller lågt värderat i förhållande till dess vinst.

Bolag i mogna branscher som t ex banker ska enligt många ligga runt 10 i P/E-tal, d v s bolaget värderas till 10 årsvinster. Bolag i nyare och mer tillväxtorienterade branscher har ofta mycket högre P/E-tal.

Med PE tal kan man avgöra hur lång tid det kommer att ta innan man eventuellt har fått tillbaka sin investering i bolaget oavsett de kommande aktiekurserna.
Låt oss ta ett exempel: Om ett företags aktie idag ligger på 6,50 kronor aktien. Företaget gjorde 2009 en vinst per aktie på 1,04 kronor så P/E = 6,50/1,04 = 6,25. Slutsatsen av detta är att det kommer att ta 6,25 år innan du har fått tillbaka din investering förutsatt att vinsten kommer att ligga kvar på samma nivå och att företaget väljer att dela ut hela vinsten dessa år.
Det är viktigt att tänka på att företagen har möjligheter att med redovisningstekniska åtgärder justera vinsten både uppåt och nedåt och detta kan medföra att P/E talet förvrängs.
Det krävs också att man väger in fler faktorer när man värderar aktier och gärna jämför PE tal mot andra företags PE tal i samma bransch.
Ett lågt PE tal medför inte alls säkert att kursen går uppåt. Det är också svårt att jämföra PE tal mellan olika branscher.

Basen i fundamental aktievärdering är att en akties värde är summan av alla framtida utdelningar från ett företag. Alla olika värderingsmodeller grundar sig på en grundmodell, Gordons modell.

Gordons formel används främst för att beräkna evighetsvärdet i en DCF modell. I en DCF modell så kan man endast progonosticera kassaflödet med rimlig säkerhet för kanske tre till fem år framåt i tiden. Därefter brukar man använda sig av Gordon för att få fram ett värde på framtida kassaflöden i evigheten, evighetsvärdet. Det är egentligen en väldigt simpel värderingsmetod av för ett företag.

Formeln ser ut enligt nedan:

P= Evighetsvärdet som adderas till DCF modellen, alltså summan av de framtida kassaflöden in i evigheten.
D= Fritt kassaflöde för det första året som vi inte har en prognos. Alltså, vi vet  1 tom 5 års prognoser på kassaflödet. År 6 utgår vi från år fems prognos och använder alltså samma värde.
k = Kapitalkostnad, enligt WACC beräkning
g = Tillväxttal, oftast samma som BNP tillväxten i tex. Sverige. Ett rimligt tal är mellan 2,5 och 3%
Ett exempel

Ett företag prognostiserar ett fritt kassaflöde på 100. BNP tillväxten är beräknat till 3% och WACC, den vägda kapitalkostnaden är beräknad till 13%. Företagets värde är då 1000. Detta genom: Värdet = ((100/(0,13-0,03)) = 1000.

Alternativa tillämpningar av Gordons modell är att beräkna  en riktkurs utifrån aktieutdelningen avkastningskrav och vinsttillväxt.

Avkastningsvärde=utdelning per aktie/ (avkastningskrav-vinsttillväxt)

Man kan också räkna på vinst per aktie. En vinstbaserad modell är alltså samma som en utdelningsbaserad, men där hela vinsten antas dela ut till ägarna.

Avkastningsvärde= vinst per aktie / (avkastningskrav-vinsttillväxt)

Genom att använda de här modellerna kan man få fram en riktkurs för aktien.

WACC Definition

Skillnaden mellan den faktiska kapitalkostnaden och WACC (Weighted Average Capital Cost) är att WACC utgår ifrån den ränta och avkastning som långivare respektive ägare kräver på det kapital de ställt till företagets förfogande vid värderingstillfället. Vid användande av WACC som kalkylränta avspeglar den marknadens och långivarnas aktuella krav vid värderingstillfället och inte deras historiska krav, vilket är fallet vid användande av den faktiska kapitalkostnaden.
Vad är WACC?

WACC står för = Genomsnittlig vägd kapitalkostnad. Det är alltså ett vägt värde på pengar/ ett avkastningskrav som behövs för en verksamhet och för att ägarna skall vara nöjda. Det är den ränta som företaget bör generera på sina tillgångar helt enkelt. Ett högt WACC indikerar ofta hög risk i verksamheten eftersom investerarna vill ha högre avkastning på sina pengar då risken är hög. En låg WACC (lägre avkastningskrav) brukar indikera en lägre risk. Jämför t.ex. oljebranschen (hög) mot fastighetsbranschen (låg)…

När används WACC?

Vid t.ex. beräkningar då kapitalkostnad tas i anspråk som t.ex. i en DCF modell eller vid en NPV uträkning. Då diskonterar man framtida kassaflöden med kapitalkostnaden.

Räkna ut WACC

Den vanligaste formeln kan ses nedan:

Formel Förklaring

* WACC = vägd kapitalkostnad
* E = eget kapital
* V= eget kapital + lånat kapital
* Re = avkastningskrav på eget kapital
* D = lånat kapital
* Rd = låneränta
* Tc = skattesats