Kategori: investeringar

Många tittar kanske på trender, och vad många andra köper för aktier när de väljer vilka de själva ska köpa. Det är då som det riskerar att bli ett pyramidspel och inte en investering baserat på reela värden.

När du ska välja aktier att investera i, tänk dig själv istället som företagsägare. För det är vad du blir när du köper en aktie. Även om det är en väldigt liten del av företaget du köper.
Fundera över:
-Hur ser företagets långsiktiga möjligheter ut?
-Hur kan politiska beslut, forskningsresultat eller andra omvärldsomständighter rycka undan de fördelar som företaget har idag.
-Hur beroende är företaget av några stora kunder?
-Vilka är företagets konkurrenter och hur står sig företaget i konkurrensen?
-Är företagsledingen kompetent?
-Klarar företaget sin verksamhet med egna medel eller måste aktieägarna snart ställa upp med nytt kapital.
-Kan jag få avkastning på min investering i bolaget, antingen genom aktieutdelning eller i form av värdetillväxt.
-Vad kostar aktien i förhållande till vad företaget tjänar.

Volatilitet är det vanligaste sättet att beskriva risk. Ju större svängningar och volatilitet, desto högre risk anses en placering ha. Volatiliteten baseras på tre månader, men räknas om till årsbasis. Detta värde ger en bedömning av risknivån. Ju högre volatilitet, desto mer sannolikt att portföljens värde svänger upp och ner kraftigare vilket innebär en högre risk för investeraren.

Risken för en aktie eller en portfölj av aktier kan mätas med det så kallade betavärdet. Börsindex har ett betavärde på 1. En portfölj med högre risk än marknadsportföljen har ett värde över 1 och en portfölj med lägre risk än marknaden har ett värde lägre än 1. Exempelvis ska en portfölj med beta 1,2 teoretiskt gå 20% bättre än index i en stigande marknad. Samtidigt har den teoretiskt samma negativa utväxling i en fallande marknad.

En portfölj med betavärde 0,8 kommer på motsvarande sätt gå sämre i en stigande marknad, men kommer också klara nedgångar bättre. På lång sikt ska den mer riskfyllda strategin betala sig och ge risktagaren högre avkastning, men resan blir svängigare.

Alfa används för att visa en fonds eller portföjs faktiska utveckling jämfört med den förväntade utvecklingen enligt marknadsrisken i fonden baserat på betavärdet. Ett positivt alfa visar att fonden eller portföljen slagit index med hänsyn till inneboende risk, medans ett negativt alfa visar det motsatta. Ett alfavärde på noll visar att fonden följer index med hänsyn till marknadsrisken.

Att välja ett flertal olika aktier i olika branscher, samt att inte investera hela likviditeten till aktieplaceringar minskar naturligtvis också risken. Läs mer om portföljteori.

I flera försök har personer fått välja mellan två olika investeringsalternativ. Ett med hög risk och ett med lägre risk. Personer som tidigare har gjort förluster väljer i högre utsträckning alternativet med högre risk. De bortser från risken och tänker istället mer på den potentiellt högre avkastningen som en chans att vinna tillbaka en del av förlusten. Personer som har gjort stora vinster väljer i högre utsträckning det mer säkra alternativet.
På aktiemarknaden kan vi se spår av detta beteende. En aktie som har stigit kraftigt under en period kan locka fram en våg av aktieägare som vill sälja aktien, trots att sannolikheten för för fortsatta kursuppgångar finns kvar.

Dessa och relaterade teorier som stödjer dessa tankar har visats i flera studier bl.a. fick Maurice Allais nobelpriset i ekonomi 1988 då han kunde påvisa att människor bedömer sannolikheter subjektivt. Även Daniel Kahneman och Vernon Smith fick nobelpriset 2002 och kunde påvisa att vi söker stödjande information istället för förkastande. Vi vill få bekräftat det vi redan tror på.

Det är bra att känna till dessa psykologiska fenomen. Nästa gång du står inför ett svårt val som placerare. Tänk efter om det verkligen är matematiken och sannolikhten som avgör ditt beslut eller om ditt beslut påverkas av tidigare vinster eller förluster.

Ofta tittar man bara på avkastningen som en fond har. Men även fondavgiften har stor betydelse för den slutliga värdeförändringen av ett investerat kapital.

Låt oss  ta ett  exempel på hur fondavgiften kan påverka avkastningen.
Om Stockholmsbörsen stiger med 5 procent per år i snitt över tio år och du har en Sverigefond med en avgift på 1,5 procent, så tar avgiften 30 procent av avkastningen, förutsatt att fonden följer börsindex.

En motsvarande fond med avgift på 0,5 procent tar 10 procent av avkastningen.

Och differensen mellan de båda fonderna efter tio år? Den dyrare fonden har stigit 41 procent medan den billigare stigit med 55 procent. Efter 20 år är skillnaden 99 procent mot 141 procent.

Utgångspunkten för en genomsnittlig fondsparare är alltså ofta att välja en fond med låg  avgift, då aktivt förvaltade fonder har svårt att överprestera så mycket som krävs för att ge en bättre avkastning än en indexfond som oftast är de fonder som har lägst avgift.

Även om avgiften spelar en viktig roll för hur en aktiefond går på sikt är den helt avgörande när det gäller räntefonder. I princip kan man säga att en räntefond med låg förvaltningsavgift alltid är bättre än en dyr.
Orsaken är att alla de stora räntefonderna placerar i mer eller mindre samma räntepapper och förvaltarens möjlighet att kompensera för en högre avgift med bättre placeringar är minimal.

Även börshandlade fonder, ETF:er har en årlig avgift och även här gäller det att hitta den som har lägst avgift eftersom de följer ett givet index.
Den kanske mest kända börshandlade fonden med hävstång är XACT Bull och Bear. Dessa har i dagsläget en årlig avgift på 0,6%  HQ har en motsvarande fon kallad OMXS30 Double short respektive long ETF. Här är den årliga avgiften istället för närvarande 0,4%
De båda fonderna borde bortsett från fondavgiften ha samma värdeutveckling, då de följer samma index.

Genom att förutse vilka företag eller marknader som kommer att ha en hög tillväxt kan man göra bra investeringar. Som tillväxtstrategins grundare räknar man T. Rowe Price.  I dag är hans tillväxtorienterade investeringsstrategi lika vanlig som den värdeorienterade investeringsstrategi som ursprungligen utformades av Benjamin Graham.

Graham fokuserade på företagets balansräkning och dess nettovärde, substansvärdet. Företag som värderades under sitt substansvärde var undervärderade och därmed köpvärda. Helst skulle det vara en så stor skillnad mellan pris och värde som möjligt. Graham kallade detta för investeringens säkerhetsmarginal och sade att ”pris är vad man betalar, värde är vad man får”.  Men trots sin självklara enkelhet innebar Grahams syn ändå vissa begränsningar. Eftersom all fokus låg på balansräkningen och värdering av tillgångarna innebar det i praktiken att företags intjänandeförmåga värderades till noll. Med andra ord fanns inte resultaträkningen med i värderingen. Ett företag med obetydlig balansräkning men stora och växande vinster fick följaktligen en orimligt låg värdering. Graham tyckte att osäkerheten med framtida vinster var för stor och fokuserade på lättvärderade tillgångar som kassa, kundfordringar och varulager.

T. Rowe Price  ursprungliga tanke var egentligen att hitta ett sätt att skydda en investering mot inflation. Ett företag som inte växte, eller växte långsamt, skulle med tiden uppvisa en sjunkande real avkastning (om man räknar in inflationen).

Eftersom Price både var investerare och entreprenör såg han ofta upp till de framgångsrika entreprenörer som hade byggt upp stora förmögenheter genom att vara långsiktiga och behålla sina äganden över åren.

T. Rowe Price ansåg att ett företag har en livscykel med en tillväxtfas, en mognadsfas och en nedgångsfas. Han investerade därför i kvalitetsföretag i såväl goda tider som i dåliga. För att tona ned konjunkturcyklernas påverkan jämförde han ett företag med dess konkurrenter, oavsett hur makrofaktorerna såg ut. Price hade fem kriterier för ett tillväxtföretag:

1. Överlägsen produkt- och marknadsutveckling.
2. Avsaknad av alltför mördande konkurrens.
3. Ingen verksamhet i en statligt reglerad bransch.
4. Låga totala personalkostnader men ändå välbetald personal.
5. Minst 10 procents avkastning på investerat kapital, uthålligt höga vinstmarginaler samt överlägsen tillväxt i vinst per aktie.

För att kunna göra ett urval av aktier enligt dessa kriterier måste investeraren dessutom ha erfarenhet och ett gott omdöme. Hur attraktiv tillväxten i en bransch är speglas av två faktorer: volymtillväxten (inte försäljning) och nettovinsterna. Vinsttillväxten skulle enligt Price vara minst 10 procent per år.

Om man har hittat en tillväxtbransch som uppfyller kraven, finns det sedan fem kriterier för att hitta de bästa företagen:

1. En mycket skicklig företagsledning.
2. En överlägsen produktutveckling och/eller forskning och utveckling.
3. Patent.
4. Stark ekonomi.
5. Fördelaktig lokalisering av företaget.

När ett företag tappar tillväxt beror det oftast på att tidigare konkurrensfördelar har börjat erodera. Vanliga orsaker är följande:

1. Företagsledningen kan förändras till det sämre.
2. En marknad kan mogna.
3. Patent kan gå ut eller hotas av nya innovationer.
4. Konkurrensen kan öka.
5. Lagar och regler kan förändras (till exempel miljölagstiftning).
6. Arbets- och råmaterialkostnader kan stiga.

Ovannämnda förändringar kommer att återspeglas i försäljningsvolym, vinstmarginaler och avkastning på eget kapital. Price var dock ingen anhängare av att försöka förutspå ett företags framtid och prognostisera vinster. ”Ingen kan se tre år in i framtiden, lika lite som man kan se fem eller tio år in i framtiden”, sade han.

Enligt T. Rowe Price ska man  hålla fast vid de allra bästa företagen i de snabbast växande branscherna så länge deras framgång fortsätter. Svårare än så behöver man alltså inte göra det för sig.

Det som var avgörande för hur mycket man kan betala var:

1. Först av allt krävs flera år med växande vinster. Samtidigt ska man vara försiktig med att extrapolera vinsttrender för många år framåt. Alltför mycket kan hända.
2. Bästa tillfället att investera i tillväxtaktier är när de är impopulära.
3. Stabila och kända företag (”blue chips”) med stigande utdelningar förtjänar högre P/E-tal än genomsnittet.
4. Stabila tillväxtföretag förtjänar högre P/E-tal (i genomsnitt över en cykel) än cykliska företag.
5. Ju högre räntor, desto lägre bör P/E-talen för tillväxtföretag vara – och tvärtom.
6. När direktavkastningen (utdelning dividerad med aktiekurs) ligger på runt 5 procent i medeltal, eller högre, ska man betala lägre P/E-tal för tillväxtaktier än när direktavkastningen ligger lägre, 2–3 procent eller lägre.

Price menade att den totala avkastningen på tillväxtaktier måste klara av att konkurrera med avkastningen på obligationer och andra aktier. I praktiken beräknade Price ungefärliga mål för P/E-tal genom att studera historiska P/E-tal och säga att ett P/E-tal som låg en tredjedel över det lägsta P/E-tal aktien hade noterat var en köpsignal. En investerare måste även veta om och när det är dags att sälja. När en investering inte längre uppfyller kraven är det dags att sälja.

Det gäller att man inte låser sig vid en åsikt om ett bolag utan är ständigt beredd på att ompröva sin syn. Price varnade för några saker man bör se upp med:

1. Fallande avkastning på eget kapital är ofta en varningssignal om att företaget börjar mogna.
2. Lågkonjunkturer gör bedömningen extra svår. Ett företags vinster kan falla på grund av omvärldsfaktorer trots att försäljningsvolymen fortfarande ökar. Eller, ännu värre, ett företag kan verkligen ha mognat, men som investerare skyller man nedgången på en svag konjunktur.
3. Vissa branscher, som till exempel fastighetsbranschen och försäkringsbranschen, följer sina egna cykler.

T. Rowe Price var också långsiktig. En investerare måste ha längre framförhållning och uthållighet än vad marknaden i övrigt har, menade han.

Även en amatör utan formell utbildning och utan att ägna alltför mycket tid åt sina investeringar kan bli relativt framgångsrik genom att välja de bästa tillväxtföretagen i de lönsammaste och mest snabbväxande branscherna och sedan behålla dem tills det börjar bli uppenbart att de inte längre växer”

Det finns två viktiga principer att ta fasta på när man sätter samman en portfölj, och båda har sitt ursprung i den moderna portföljteorin. Det handlar om diversifiering och allokering. Diversifiering handlar om hur man fördelar sitt kapital inom en specifik tillgångsklass (till exempel aktier), medan allokering fastställer hur kapitalet fördelas mellan olika tillgångsklasser ( aktier, obligationer, råvaror med mera). Genom diversifiering och allokering kan man öka chanserna till en förbättrad avkastning över tiden, samtidigt som man minskar risken.

Diversifiering

Fördelen med diversifiering  påvisades av professor Harry Markowitz. Förenklat uttryckt innebär teorin bakom diversifiering att en blandning av volatila, okorrelerade aktier resulterar i en portfölj med lägre volatilitet (risk) och potential till högre avkastning.  Han publicerade sin forskning i Journal of Finance 1952 och  fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 90.

Allokering

Ännu viktigare för en långsiktig investerare är allokering d.v.s hur denne fördelar  (allokerar) sitt kapital mellan olika tillgångsslag. Även inom tillgångsallokering är en av de grundläggande tankegångarna att man minimerar risken för portföljen som helhet och samtidigt får en högre potentiell avkastning på aggregerad nivå. Man ska alltså fråga sig ”vilka tillgångsklasser bör jag investera i” och ”hur stor procentuell andel vill jag investera i respektive tillgångsklass”.

Det stora genombrottet för teorierna kring tillgångsallokering kom 1986, då tre amerikanska forskare, Randolph Hood, Gary Brinson och Gilbert Beebower, undersökte 91 stora pensionsfonder och deras avkastningar under en tioårsperiod.  Studien visade att så mycket som 93,6 procent av pensionsfondernas resultat var hänförbara till hur de hade fördelat kapitalet mellan tillgångsslagen aktier, obligationer och reda pengar. Även efter denna studie har en rad studier gjorts inom området med liknande resultat.

Det är svårt att ge generella råd kring hur man som investerare ska fördela sitt kapital mellan olika tillgångsslag. Ofta finns en rad olika variabler att ta hänsyn till, och varje investerare har sina unika önskemål och värderingar att väga in. Man ställs inför en rad frågeställningar, som ”vilken riskprofil har jag”, ”hur lång är min investeringshorisont”, ”vilket långsiktigt mål har jag med mitt sparande” och ”hur ser min finansiella situation ut i dag”.

De flesta studier som gjorts på området har fokuserat på uppdelningen mellan aktier, obligationer och kontanter (bankkonto). Det finns givetvis även många andra tillgångsklasser att ta hänsyn till, såsom råvaror, strukturerade produkter, hedgefonder, valutor, certifikat med mera.

Alltså gäller att ju längre tidsperiod det är kvar tills man behöver pengarna, desto högre andel av kapitalet bör ligga i aktier. Dessutom bör man ha en  väldiversifierad portfölj med aktier (och obligationer) från olika branscher som befinner sig i olika faser av konjunkturcykeln. Fördelningen mellan de olika tillgångsslagen är det viktigaste beslutet vi har att fatta som långsiktiga investerare, eftersom detta beslut i störst utsträckning påverkar vår avkastning över tiden.

Rebalansering
Ett bra verktyg för att uppnå en bra allokering och diversifiering är  rebalansering. Rebalansering innebär att du återställer portföljen till dess optimala fördelning mellan tillgångsslag när marknaden har skapat en obalans i denna fördelning. Med andra ord: Om du bestämt dig för en fördelning mellan tillgångsslagen där aktier ska utgöra 60 procent av portföljens totala värde kan du behöva justera dina innehav efter exempelvis en långvarig uppåtgående aktiemarknad för att aktiedelen återigen ska utgöra de önskade 60 procenten av det totala portföljvärdet.

Det finns en mängd fördelar med rebalansering, men den som oftast lyfts fram är att det är ett smidigt och enkelt sätt att kontrollera risken i portföljen. Du återgår då med jämna mellanrum till den risknivå du bestämt är bäst förenlig med dina personliga önskemål och följer din allokeringsplan på enklast möjliga vis.

Men fördelen  med rebalanseringen är att du genom  att rebalansera din portfölj med jämna mellanrum är att du tvingas att med jämna mellanrum sälja de tillgångsslag som har överpresterat och i stället köpa de tillgångsslag som klarat sig sämre relativt sett. Genom att följa ett fåtal enkla regler sällar du dig i och med denna periodvisa rebalansering till de sofistikerade investerarna. Visserligen kommer du aldrig att sälja alla dina aktier nära en topp, men du köper generellt sett aktier när ingen vill ha dem och säljer när det är rusning in på aktiebörsen.

Ytterligare en orsak till att rebalansering är en bra strategi är det faktum att tillgångsslag över tiden tenderar att söka sig tillbaka till sina medianvärden. Varje gång du rebalanserar har du därför en god chans att sälja de vinnande tillgångsslagen innan de börjar återgå till sitt medianvärde (det vill säga innan kurserna går ned) och i stället köpa de tillgångsslag som gått sämst och som sannolikt står inför en återgång (uppåt) till sitt medianvärde.

Hur ofta du väljer att rebalansera portföljen är dock en smaksak. Vissa rebalanserar en gång per månad, andra en gång per kvartal, medan några väljer att göra det på halvårsbasis eller när portföljens procentuella fördelning går utanför vissa begränsningsvärden.

Investeringsklockan
För de placerare som vill gå ett steg längre i sin tillgångsallokering är investeringsklockan ett av de i särklass bästa verktygen för att slå fast en lämplig fördelning vid varje given tidpunkt. Den så kallade investerarklockan presenterades 1937 i den brittiska tidningen Evening Standard och är än i dag ett mycket bra hjälpmedel att ta till när man står inför ett beslut som gäller omfördelning av kapitalet mellan olika tillgångsslag.

Klockan speglar hur en traditionell konjunkturcykel rör sig och hur de olika tillgångsklasserna tenderar att öka och minska i värde beroende på var i cykeln marknaden befinner sig för tillfället. Även om investerarklockan har många år på nacken är den lika relevant i dag som när den skapades. Det finns ett påfallande tydligt mönster över hur olika tillgångsslag utvecklas i de olika faserna av konjunkturen.

Konjunkturcykelns olika faser
En konjunkturcykel rör sig i regel mellan fem olika faser: bottenfasen, den uppåtgående fasen, konsolider-ingsfasen, toppfasen och slutligen nedgångsfasen. Låt oss tillsammans titta på vad som kännetecknar varje fas och hur vi som investerare kan nyttja dessa lärdomar för att förbättra placeringarna.

Bottenfasen kännetecknas av en svag ekonomi med stigande arbetslöshet, sjunkande företagsvinster och en centralbank som sänker styrräntan för att stimulera ekonomin. I denna fas är aktier det bästa alternativet, och strax därefter kommer råvaror. Börsens aktörer räknar kallt med att en konjunkturuppgång finns runt hörnet, och aktiemarknaden stiger därför (6–18 månader) innan uppgången visar sig i den reala ekonomin.

I den uppåtgående fasen har ekonomin börjat resa sig. Den ekonomiska politiken är fortfarande relativt stimulerande, men inflationsförväntningarna börjar gradvis att stiga. Allt bättre resultat för bolagen leder till högre börskurser, och i slutskedet av denna fas brukar räntorna stiga, vilket är negativt för obligationer. Även i denna fas är aktier att föredra som placeringsalternativ.

Konsolideringsfasen kännetecknas av stigande sysselsättning men också av tilltagande inflation, och Riksbanken väljer därför att höja räntan för att motverka detta. Obligationer går ned, men aktier fortsätter att stiga i värde, om än inte lika snabbt som tidigare. Aktiemarknadens fokus lämnar nu de låga räntorna och kräver i stället allt bättre resultat från bolagsrapporterna för att motivera högre börskurser. Även i denna fas är aktier att föredra, men det gäller att man är aktsam – för börsen tenderar att toppa i samband med att konsolideringsfasen går mot sitt slut. Då diskonterar nämligen marknadens aktörer att vi längre fram (6–18 månader) står inför en avmattning av konjunkturen.

I toppfasen, den fjärde, är inflationen som högst, och Riksbanken tvingas strama åt och höja styrräntan snabbare. Kombinationen av högre räntor och förväntningar om försämrade bolagsvinster gör att aktiekurserna sjunker.

Varken aktier, råvaror eller obligationer är intressanta i denna fas. Den bästa placeringsformen är nu i de flesta fall räntesparande, då man riskfritt kan få en bra ränta och samtidigt bida sin tid inför fyndköpen som kommer längre fram.

Nedgångsfasen utmärks av sjunkande bolagsvinster, samtidigt som Riksbanken ser sig tvungen att sänka räntan för att stimulera ekonomin. Börskurserna sjunker ytterligare, och aktier eller råvaror är än så länge inget bra alternativ. Obligationsmarknaden erbjuder den bästa avkastningen i förhållande till risk i denna fas.
En konjunkturcykel är alltid svår att tidsbestämma, men i allmänhet tar de fem faserna 4–6 år att fullborda. Var marknaden befinner sig i investerarklockan eller konjunkturcykeln kan ibland vara svårt att fastställa exakt. Ingen konjunkturcykel är den andra lik, men den uppmärksamme investeraren kommer långt genom att veta på ett ungefär var han/hon befinner sig i kretsloppet.

Att investera i skog kan vara ett bra komplement i en investeringsportfölj.  Naturligtvis kan man köpa ett stycke mark, men det kräver dels en ganska stor investering samt att man kan gallra, avverka och plantera själv samt har lite koll på skogsvårdslagarna  alternativt att man tecknar ett skogsbruksavtal med ett skogsbolag. Som direkt skogsägare räknas du som näringsidkare och förutom att ha koll på räntor, priser, försäkringar, skadeangrepp så ska du också kunna lagar och paragrafer.

Man kan även investera i börsbolag som äger skog, t.ex. Holmen B,  SCA B eller Stora Enso R på stockholmsbörsen men då ingår ofta andra verksamheter t.ex. pappersbruk eller sågverk. En annan aktie är  Rusforest på first north som investerar i skog i ryssland. Fördelen med dessa börsnoterade aktier är naturligtvis att man i princip kan sälja sitt innehav när som helst.

Ett tredje alternativ är en realfond som investerar i skog.  Investeringen är då bunden en period på t.ex. 5 år samt att det finns ett minsta investeringsbelopp på drygt 50000kr.  Courtage är 2,5 procent och en årlig förvaltningsavgift på 0,8 procent tillkommer. Den beräknade utdelningen är 4-6 procent per år och man har som mål att ge  en totalavkastning på 15% per år.

Om man kan binda kapitalet en längre period kan man köpa andelar i plantage,  t.ex. forwood.  I forwood köper man andelar i teak. Teak är ett snabbväxande trädslag som skördas efter 20 år och man binder upp sitt kapital på den tidsperioden. Teak är ett snabbväxande trädslag och priserna har ökat med 6% per år under de senaste 30 åren. Vid skörd får man vinsten bortsett från 3 procent av vinsten för kostnader vid gallring och slutavverkning. Varje teakunit kostar mellan 25-30 000 kr och omfattar 111 träd som tar upp en yta av 1000kvm men man blir bara delägare i träden, inte marken.  Vill man äga både mark och teakträd kan man försöka bli aktieägare  i forwood men aktien är onoterad och det kan vara svårt att få tag på aktier. En annan onoterad aktie för den som vill investera i teak är Teak management inc ( tectona capital ). En aktie kostar mellan 10-15000kr och omfattar 400kvm mark och 50 träd. Teakträden avverkas efter 20 år och då beräknar Tectona capital att den gjorda investeringen har tiodubblats i värde.